Följ med oss till Palestina och Israel i höst!

CPT Sverige är mycket glada att kunna bjuda in till en svensk delegation, eller studieresa till Palestina och Israel. Syftet med resan är dels att få en större förståelse av situationen i området och hur det är att leva under ockupation, dels att lära känna CPT’s visioner och arbetssätt. Vi kommer att besöka Hebron, Jerusalem, Betlehem och palestinska byar. På dessa platser träffar vi olika palestinska och israeliska aktivister som arbetar för fred och rättvisa. Delegationen börjar 23 oktober och slutar den 3 november. Priset för resan är $1 450, i skrivande stund cirka 10 230 kr. I priset ingår logi, frukost och middag samt vissa luncher och alla resor i Israel och Palestina. I priset ingår inte resan till och från Israel och inte heller resa till och från flygplatsen i Israel. Det är vår förhoppning att vi kan bli så många deltagare att vi kan ha en svensktalande grupp. Om vi inte får det kommer vi att öppna upp gruppen så att den blir engelsktalande som de flesta andra delegationer. Ansökan till resan går genom CPT’s huvudkontor i Chicago och görs på engelska. Du kan ladda ner ansökningshandlingar här. Vi vill ha din ansökan senast den 1 september.

Är du intresserad av att så småningom arbeta som CPT:are så är en delegation det första steget. Därefter har du möjlighet att söka till den månadslånga träningen.  

Läs om tidigare delegationer här, här, här, här och här.

Du kan nå oss på cptsverige@gmail.com om du har några frågor.

Christian Peacemaker Teams (CPT) föddes ur en uppmaning till de som tror på Jesus som en kärlekens och fredens furste att inte längre nöja sig med att predika ickevåld till människor som lever i konfliktområden utan istället börja arbeta praktiskt. Sedan slutet av 1980-talet har CPT arbetat på inbjudan av och vid sidan av förtryckta grupper runt om i världen. CPT har haft team på plats i Hebron sedan 1995.

Anteckningar från Hebron 2 - Dietrich Bonhoeffer och medlidandet

Under augusti månad jobbar jag med CPT i Hebron. Anteckningar och reflektioner därifrån finns på min blogg, men några stycken kommer också att dyka upp här, som den nedanstående. 
 

---

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Imorgon är jag koreograf

Så går jag äntligen i Ingers, Linus och Andreas fotspår på CPTs utbildning. Jag har tidigare skrivit lite om utbildningen på engelska. Syftet med utbildningen är att vi ska förberedas för att åka ut som voluntärer med CPT. Den första veckan avslutas med att vi runt lunch i morgon (läs idag), utför en ickevåldsaktion här i Chicago.

Tidigt i utbildningen så pratade vi om att lärande sker när vi kliver ut ur bekvämlighetszonen, går utanför det vi brukar göra, tar på oss nya uppgifter och utsätter oss för nya erfarenheter. Samtidigt gäller det att inte gå för långt från bekvämlighetszonen för då riskerar vi hamna i "alarm zone", tänker att det blir varningszonen eller något sådant, då har vi utsatt oss för alldeles för stora utmaningar och riskerar att inte reda ut situationen.

I onsdags skulle vi dela in oss i grupper för att förbereda morgondagens aktion. Grupperna var scenario - typ övergripande planering, skriva flyer, ta kontakt med massmedia och rekvisita. En av de andra deltagarna sa till mig att hon var mest bekväm med rekvisita, men att hon skulle välja mediagruppen eftersom den skulle utmana henne mest. Jag tänkte att alla grupperna skulle innebära nya utmaningar, men att rekvisita nog skulle utmana mig mest och valde därför den. Det var två till i gruppen, men när det blev kväll så var de tvungna att syssla med annat, så då var jag helt plötsligt ensam i gruppen. Det gillade jag inte alls, och jag blev lite handlingsförlamad, men fick ändå ihop fem stycken livbojar. När jag höll på och ritade livbojarna påmindes jag om att jag är perfektionist och att det leder till att jag undviker uppgifter som att jag inte kan utföra väldigt bra eller lyckas med. Eftersom övning ger färdighet så tänker jag att min strävan efter det perfekta också har hindrat mig från att utveckla nya färdigheter.

Idag fortsatte planering och vi skulle välja roller till morgondagens aktion. Bland rollerna fanns t ex leda sånger, vara kontaktperson för polis och media och fotograf. En annan roll var att vara "koreograf" vilket bl a innebär att välkomna de deltagare som inte är med i gruppen och se till att de får en uppgift, att se till att aktion flyter på och att skyltar och gatuteater är synliga och tydliga - och styra upp saker och ting om det inte är så. När jag sa att det skulle vara en utmaning för mig som jag inte var helt säker på att klara av så blev jag så klart uppmuntrad och utmanad till att ta den uppgiften...

Rapport från CPT europas första sammankomst

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.



Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Avslöja myten om den vite hjälten!

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

Bra ställen att äta på i Northwood

I går satt jag tillsammans med en grupp vänner och åt en lätt måltid i Northwood, nordöstra London. Halvtorrt pitabröd och druvjuice bjöds. Måltiden var del av en ritual, en gammal tradition av generositet, gemenskapsbyggande, jämlikhet och samförstånd som också väcker minnet av den livsväg som kallas den kristna. Precis så funkar ju våra sociala riter och vanor. Tänk själv: slktkalaset, födelsedagsfesten, firandet av bröllopsdagen, gudstjänster, årsmöten o.s.v.

Dessa handlingar berättar våra liv och formar dem. Dåtid, nutid och framtid möts.

Jag ska förtydliga mig lite:

Dessa måltider är såklart alltid speciella, men den igår var det på ett nytt sätt! Den ägde rum mitt framför ingången till Northwood Headquarters i London, navet för den brittiska militärens strategiska planeringsverksamhet. En plats där avgörande militära beslut fattas, också för NATO:s räkning. Placeringen av vårt "bord" var sådan att vi blockerade trafik in och ut från basen i drygt en timme och därigenom - om än marginellt - störde Northwoods funktion som är att så effektivt som möjligt lösa konflikter och främja utveckling genom att organisera oskadliggörandet av en part till förmån för en annan. En funktion som en kristen läsning av världen och kristen praktik skarpt kritiserar.

Genom att tillsammans med vänner dela den måltiden och utföra den ritualen, så påmindes jag också om den livsväg som är min på detta vis: En liten grupp Jesusefterföljare som generöst (vi bjöd in närvarande arme'personal och polis!), jämlikt och i samförstånd firar denna måltid kan till och med blockera en plats där våld och död planeras och visa ett annat alternativ!

Kopplingen till Jesu livsväg var tydlig, effekten på nuet uppenbar och något uttrycktes också av en möjlig framtid annorlunda än den som nu i hög grad dikteras av våld och konflikt.

Nattvard och blockad

För sju år sedan var jag i Kana, i södra Libanon, en av de platser där man tror att bröllopet i Kana i Bibeln kan ha ägt rum. Det var under den festen som Jesus gjorde vatten till vin. Kana är också platsen för ett israeliskt bombanfall år 1996, där bomber träffade en FN-bas där många sökt skydd och 106 civila dog.

Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:

Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?

Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.

Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.

Att avväpna sig själv

Just nu gör jag de sista förberedelserna för att åka till London och CPTs utbildning för att kunna delta i fredsarbete runt om i världen. Inför vår resa har vi fått i uppgift att förbereda oss genom att läsa litteratur och genom att samla våra tankar kring våra liv, vår tro och vårt engagemang för en bättre värld. Och om icke-våld.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur tro och engagemang hänger ihop. Någonstans tror jag att det spelar mindre roll vad vi väljer att göra så länge vi vågar låta oss drivas av kärlek till andra människor, så länge vi har en nyfiken öppenhet inför alla människor vi möter, och lyfter fram andra istället för att själva behöva stå i centrum. Gandhi uttryckte det som att våga tro på och söka sanningen satyagraha (ung. ”trohet mot sanningen”). Det är mod för mig – för då blir vi också verkligt sårbara. Det är mycket svårare än att göra det som syns och som andra uppfattar som modigt.

Trohet mot kärleken och sanningen, det jag som kristen kallar att följa Jesus Kristus, kostar kanske allra mest i att vi får syn på hur lite vi själva kan göra skillnad, våra misslyckanden och våra rädslor. Hur hopplöst det kan kännas att ens försöka. Men det ger också öppenhet för en kärlek som bär oss oberoende av vår otillräcklighet. Det hjälper oss att kunna mötas i en gemenskap där vi bär varandra.

Helt avgörande för att kunna göra skillnad tror jag att vår vilja att lyfta fram andra är. Det har jag inte minst sett i vårt arbete i Rädda Barnen genom den kraft det innebär att ge barn och unga själva redskap att vara med och förändra. På samma sätt handlar arbetet inom CPT att lyfta upp de som gör det verkliga fredsarbetet, vare sig det är israeliska och palestinska fredsaktivister eller människorättskämpar i Colombia och Irak. Som min vän Nasser som nyligen blev utsatt för våld.

Det handlar också om att stå på de förtrycktas sida. Och att våga lyssna på sin egen ilska över orättvisor. Jag tänker ofta på de palestinska barn som av israeliska bosättare utsätts för stenkastning och misshandel på sin skolväg. Är det galenskap av mig att följa med dem på vägen om jag kan? Eller att inte göra det?

Jag hoppas att du som läser det här vill följa med på min, Andreas och Ingers resa under oktober, liksom framtida uppdrag, och ge oss dina kommentarer och funderingar! Jag ser också fram emot många spännande samtal när vi kommer tillbaka. Bjud gärna in någon av oss att föreläsa!

Mitt engagemang i CPT är trots alla mina tvivel och rädslor ett experiment. I att våga tro. I att låta min kärlek till andra få kosta, trots det smärtsamma i att bara använda ordet kärlek och trots min egen oförmåga att älska. Tur att jag inte behöver göra det här ensam!