Rapport från CPT europas första sammankomst

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.



Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Avslöja myten om den vite hjälten!

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

Promenad

Ledig dag i fredags! Den utnyttjade jag till att promenera - det bästa sättet för mig att processa saker.

För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.

Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående

Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?

- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.

Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.

Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.

Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.

Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.