Följ med oss till Palestina och Israel i höst!

CPT Sverige är mycket glada att kunna bjuda in till en svensk delegation, eller studieresa till Palestina och Israel. Syftet med resan är dels att få en större förståelse av situationen i området och hur det är att leva under ockupation, dels att lära känna CPT’s visioner och arbetssätt. Vi kommer att besöka Hebron, Jerusalem, Betlehem och palestinska byar. På dessa platser träffar vi olika palestinska och israeliska aktivister som arbetar för fred och rättvisa. Delegationen börjar 23 oktober och slutar den 3 november. Priset för resan är $1 450, i skrivande stund cirka 10 230 kr. I priset ingår logi, frukost och middag samt vissa luncher och alla resor i Israel och Palestina. I priset ingår inte resan till och från Israel och inte heller resa till och från flygplatsen i Israel. Det är vår förhoppning att vi kan bli så många deltagare att vi kan ha en svensktalande grupp. Om vi inte får det kommer vi att öppna upp gruppen så att den blir engelsktalande som de flesta andra delegationer. Ansökan till resan går genom CPT’s huvudkontor i Chicago och görs på engelska. Du kan ladda ner ansökningshandlingar här. Vi vill ha din ansökan senast den 1 september.

Är du intresserad av att så småningom arbeta som CPT:are så är en delegation det första steget. Därefter har du möjlighet att söka till den månadslånga träningen.  

Läs om tidigare delegationer här, här, här, här och här.

Du kan nå oss på cptsverige@gmail.com om du har några frågor.

Christian Peacemaker Teams (CPT) föddes ur en uppmaning till de som tror på Jesus som en kärlekens och fredens furste att inte längre nöja sig med att predika ickevåld till människor som lever i konfliktområden utan istället börja arbeta praktiskt. Sedan slutet av 1980-talet har CPT arbetat på inbjudan av och vid sidan av förtryckta grupper runt om i världen. CPT har haft team på plats i Hebron sedan 1995.

I januari kommer CPT Sveriges första nyhetsbrev

Prenumerera på CPT Sveriges nyhetsbrev genom att gå med i vår yahoogrupp. Det gör du genom att skicka ett mejl till
cptsverige-subscribe@yahoogroups.com

Imorgon är jag koreograf

Så går jag äntligen i Ingers, Linus och Andreas fotspår på CPTs utbildning. Jag har tidigare skrivit lite om utbildningen på engelska. Syftet med utbildningen är att vi ska förberedas för att åka ut som voluntärer med CPT. Den första veckan avslutas med att vi runt lunch i morgon (läs idag), utför en ickevåldsaktion här i Chicago.

Tidigt i utbildningen så pratade vi om att lärande sker när vi kliver ut ur bekvämlighetszonen, går utanför det vi brukar göra, tar på oss nya uppgifter och utsätter oss för nya erfarenheter. Samtidigt gäller det att inte gå för långt från bekvämlighetszonen för då riskerar vi hamna i "alarm zone", tänker att det blir varningszonen eller något sådant, då har vi utsatt oss för alldeles för stora utmaningar och riskerar att inte reda ut situationen.

I onsdags skulle vi dela in oss i grupper för att förbereda morgondagens aktion. Grupperna var scenario - typ övergripande planering, skriva flyer, ta kontakt med massmedia och rekvisita. En av de andra deltagarna sa till mig att hon var mest bekväm med rekvisita, men att hon skulle välja mediagruppen eftersom den skulle utmana henne mest. Jag tänkte att alla grupperna skulle innebära nya utmaningar, men att rekvisita nog skulle utmana mig mest och valde därför den. Det var två till i gruppen, men när det blev kväll så var de tvungna att syssla med annat, så då var jag helt plötsligt ensam i gruppen. Det gillade jag inte alls, och jag blev lite handlingsförlamad, men fick ändå ihop fem stycken livbojar. När jag höll på och ritade livbojarna påmindes jag om att jag är perfektionist och att det leder till att jag undviker uppgifter som att jag inte kan utföra väldigt bra eller lyckas med. Eftersom övning ger färdighet så tänker jag att min strävan efter det perfekta också har hindrat mig från att utveckla nya färdigheter.

Idag fortsatte planering och vi skulle välja roller till morgondagens aktion. Bland rollerna fanns t ex leda sånger, vara kontaktperson för polis och media och fotograf. En annan roll var att vara "koreograf" vilket bl a innebär att välkomna de deltagare som inte är med i gruppen och se till att de får en uppgift, att se till att aktion flyter på och att skyltar och gatuteater är synliga och tydliga - och styra upp saker och ting om det inte är så. När jag sa att det skulle vara en utmaning för mig som jag inte var helt säker på att klara av så blev jag så klart uppmuntrad och utmanad till att ta den uppgiften...

Rapport från CPT europas första sammankomst

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.



Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Om Fotboll och brandbomber - Gästblogg av Daniel Fritzon

I slutet av november förra året åkte jag på en studieresa till Palestina/Israel med Christian Peacemaker Teams. Vi var en grupp på tretton personer som besökte olika organisationer, städer och byar för att försöka förstå mer om vad det innebär att leva i Palestina och Israel idag.

När resan närmade sig sitt slut åkte vi till södra västbanken och en solig fredag eftermiddag kom vi till den lilla byn Susya. Där träffade vi Abed som berättade om byn och dess historia. I början av 1980-talet blev de bortkörda från delar av sitt land, land som de har papper på att de äger sedan den Ottomanska tiden, dvs före britterna tog över 1920, och bosättningen Susya grundades. Byborna bodde tidigare i grottor, men efter att ha fått sina grottor förstörda av bosättare och militär bor de numera i tält.

Byn ligger på en höjd och på höjderna runt omkring ligger bosättningar. Trots att byborna har mark med olivträd på vägen upp till höjden till en av de närmsta bosättningarna får de inte beträdda marken på andra sidan dalen mer än två dagar per år.

Till skillnad från bosättningarna är inte byn ansluten till el- och vattennät, utan man får sin el från solpaneler och ett litet vindkraftverk och vatten körs dit i tankbilar av en hjälporganisation. Under besöket i Susiya passade vi på att spela fotboll på byns grus- och stenplan. Palestinierna visade upp både snabbhet och fin teknik.

Jag har vuxit upp med att spela och titta på fotboll, och även om fotboll kan leda till uppdelningar och konflikter mellan människor som följer olika lag, ledde den här till gemenskap. Jag minns också byborna för deras gästfrihet när de bjöd på mat och husrum, och deras mod när fortsätter bekämpa ockupationen med icke-våld.

Tyvärr kan jag inte lämna Susiya där, eller om det är Susiya som inte lämnar mig där, för i helgen kom Susiya tillbaka till mig, och det genom ett attentat som inträffade för en vecka sedan, natten till tisdagen den 28 december. En av byborna, Hajja Sara, vaknar mitt i natten av att hennes hundar skäller. Hon går ut och ser att två kökstält i närheten av tältet där hon sover brinner. Hon ser också en bil starta och påbörja sin färd mot bosättningen Susya. Hennes son Ahmed vaknar också och hinner få ut gasbehållarna ur kökstälten innan de exploderar. Grannarna kommer och hjälper till med att släcka elden, och tur är det, för brandbilen från närmsta staden Yatta, stoppas av israeliska soldater och kommer inte fram förrän de lyckats släcka elden på egen hand. Här nedan är ett videoklipp från organisationen Operation Dove som arbetar i området tillsammans med Christian Peacemaker Teams:

Den israelisk-palestinska organisationen Village Group skriver här om detta attentat och några till. Här finns bilder från Operation Dove som skriver om attentatet här. Samuel Nichols som arbetar med Christian Peacemaker Teams skriver om det här.

UPPDATERING 10 januari 2010:

Det förändrar inte den utsatta situationen för Sara Hajji och hennes grannar i Susiya, men tack vare donationer har hon nu fått ett nytt kökstält och ny köksutrustning är på väg.

Aktion vid Migrationsverket

Kl 07.30 - 08.00 dag genomfördes en enkel ickevåldsaktion vid Migrationsverket i Malmö (mottagnings och tillståndsenheten).

Aktionen var initierad av CPT Sverige och bestod av en kristen ritual av social exorcism där aktionsdeltagarna verbalt identifierade de andliga makter och krafter som ryms i mänskliga strukturer och system och böjer dem bort från sina givna funktioner och istället mot maktmissbruk, girighet, orättvisa och våld. Krafter som också infiltrerar och påverkar Migrationsverket och får den institutionen att förfela sitt uppdrag att visa generositet och gästfrihet mot skyddsbehövande.

I ritualen identifierade också deltagarna själva sin egen brutenhet och bekände hur också de påverkas av dessa makter, men att de samtidigt är del av kyrkan, hoppets folk, som tror på en generös, gästfri Gud och ett annat rike som den har uppdrag att verka för här och nu.

Ritualen avslutades därför med en exorcism ("utdrivning") av de makter som påverkar Migrationsverket och en bön om förnyelse av institutionens syfte.

---

Följande är delar ur det statement som också delades ut som flygblad under aktionen;

"När Utlänningslagen infördes 31 mars 2006 var det många som hade stora förhoppningar om att migrationsprocessen skulle bli öppnare, mer jämlik och att det skulle bli möjligt att i ökad utsträckning få asyl som flykting eller skyddsbehövande igen. Kyrkorna har i sitt arbete sett att det inte blev så.
Diakoner, församlingsassistenter, präster, pastorer och frivilliga följer nedbrutna kvinnor till sjukhuset, tar hand om skräckslagna barn, köper kläder och mat till gömda familjer, tröstar dem när fullt uniformerade gränspoliser har stormat in tidigt på morgonen för att leta efter id-handlingar.

Sverige har länge gett sken av att vara ett öppet och välkomnande land, men verkligheten är inte sådan. Kraven för att få uppehållstillstånd är orimligt höga. Lagarna som styr detta tycks få en mer och mer omänsklig tolkning.

Den orättfärdiga asylpolitiken i Sverige måste förändras i grunden. Vi protesterar mot att människor utvisas till väpnade konflikter och förtryck och ställer oss bakom Sveriges Kristna Råds krav;

· att Sverige ska vara en fristad för skyddsbehövande
· att asylsökande ska bemötas rättvist och humant
· att Sverige fullt ut lever upp till FN:s konvention om barnets
rättigheter"

Avslöja myten om den vite hjälten!

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

Promenad

Ledig dag i fredags! Den utnyttjade jag till att promenera - det bästa sättet för mig att processa saker.

För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.

Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående

Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?

- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.

Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.

Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.

Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.

Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.

"Sorry, out of service..."

Engelsmän är väldigt artiga. När ser vi att svenska bussar eller tåg ber om ursäkt? "Förlåt, jag är inte i trafik".
Igår var det söndag och jag gick ensam upp till den Angliganska kyrkan S:t James klockan åtta, för att fira mässa. Många kom fram och undrade vad jag hette, var jag kom ifrån och hälsade välkommen. Mässan firades i ett litet kapell i anslutning till kyrkan - helt utan musik. Utanför träffade jag fler människor som hälsade mig välkommen, talade om sitt namn och berättade om sina krämpor. Eftersom vi hade ledig förmiddag strosade jag omkring uppe på Muswell Hill, såg en annan ståtlig kyrka, och en vänlig man önskade mig välkommen in. Jag har verkligen aldrig träffat på så mycket vänlig artighet. Gudstjänsten skulle börja 10.30, Musikerna övade, och folk strömmade till. Många kom fram till mig i bänken och hälsade, alla ville veta mitt namn. Psalmtexterna visades på en stor skärm, sångglädjen var stor och atmosfären varm. Jag har nog inte besökt en Baptistkyrka tidigare, så när predikanten avslutat sin en timma långa predikan, kände jag att jag måste gå. Min bänkgranne blev lite besviken, men hoppades att få se mig också nästa söndag. Det är gott om stora kyrkor i området runt Muswell Hill och Highgate. Alla används inte som kyrkor längre, utan gjorts om till teatrar eller rena konsertlokaler.
Idag har vi fortsatt vårt arbete med att fördjupa oss i olika slag av rasism. Mycket har gått ut på att gå igenom vårt eget förhållningssätt, våra egna tankar och beteenden. Med färgade pärlor trädde vi upp ett litet pärlband, olika pärlor för de olika raser, som vi relaterade till. Lite sorgset konstaterade vi att de flesta av våra pärlor var vita. Med en liten grön pärla i slutet lovade vi förändring.
Ska världen förändras, så måste vi ju börja med oss själva.
I kväll har vi firat Thanksgiving med folket på gården och i morgon är en annan dag med nya utmaningar.

Nattvard och blockad

För sju år sedan var jag i Kana, i södra Libanon, en av de platser där man tror att bröllopet i Kana i Bibeln kan ha ägt rum. Det var under den festen som Jesus gjorde vatten till vin. Kana är också platsen för ett israeliskt bombanfall år 1996, där bomber träffade en FN-bas där många sökt skydd och 106 civila dog.

Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:

Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?

Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.

Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.

Att avväpna sig själv

Just nu gör jag de sista förberedelserna för att åka till London och CPTs utbildning för att kunna delta i fredsarbete runt om i världen. Inför vår resa har vi fått i uppgift att förbereda oss genom att läsa litteratur och genom att samla våra tankar kring våra liv, vår tro och vårt engagemang för en bättre värld. Och om icke-våld.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur tro och engagemang hänger ihop. Någonstans tror jag att det spelar mindre roll vad vi väljer att göra så länge vi vågar låta oss drivas av kärlek till andra människor, så länge vi har en nyfiken öppenhet inför alla människor vi möter, och lyfter fram andra istället för att själva behöva stå i centrum. Gandhi uttryckte det som att våga tro på och söka sanningen satyagraha (ung. ”trohet mot sanningen”). Det är mod för mig – för då blir vi också verkligt sårbara. Det är mycket svårare än att göra det som syns och som andra uppfattar som modigt.

Trohet mot kärleken och sanningen, det jag som kristen kallar att följa Jesus Kristus, kostar kanske allra mest i att vi får syn på hur lite vi själva kan göra skillnad, våra misslyckanden och våra rädslor. Hur hopplöst det kan kännas att ens försöka. Men det ger också öppenhet för en kärlek som bär oss oberoende av vår otillräcklighet. Det hjälper oss att kunna mötas i en gemenskap där vi bär varandra.

Helt avgörande för att kunna göra skillnad tror jag att vår vilja att lyfta fram andra är. Det har jag inte minst sett i vårt arbete i Rädda Barnen genom den kraft det innebär att ge barn och unga själva redskap att vara med och förändra. På samma sätt handlar arbetet inom CPT att lyfta upp de som gör det verkliga fredsarbetet, vare sig det är israeliska och palestinska fredsaktivister eller människorättskämpar i Colombia och Irak. Som min vän Nasser som nyligen blev utsatt för våld.

Det handlar också om att stå på de förtrycktas sida. Och att våga lyssna på sin egen ilska över orättvisor. Jag tänker ofta på de palestinska barn som av israeliska bosättare utsätts för stenkastning och misshandel på sin skolväg. Är det galenskap av mig att följa med dem på vägen om jag kan? Eller att inte göra det?

Jag hoppas att du som läser det här vill följa med på min, Andreas och Ingers resa under oktober, liksom framtida uppdrag, och ge oss dina kommentarer och funderingar! Jag ser också fram emot många spännande samtal när vi kommer tillbaka. Bjud gärna in någon av oss att föreläsa!

Mitt engagemang i CPT är trots alla mina tvivel och rädslor ett experiment. I att våga tro. I att låta min kärlek till andra få kosta, trots det smärtsamma i att bara använda ordet kärlek och trots min egen oförmåga att älska. Tur att jag inte behöver göra det här ensam!