Avslöja myten om den vite hjälten!

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

Att avväpna sig själv

Just nu gör jag de sista förberedelserna för att åka till London och CPTs utbildning för att kunna delta i fredsarbete runt om i världen. Inför vår resa har vi fått i uppgift att förbereda oss genom att läsa litteratur och genom att samla våra tankar kring våra liv, vår tro och vårt engagemang för en bättre värld. Och om icke-våld.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur tro och engagemang hänger ihop. Någonstans tror jag att det spelar mindre roll vad vi väljer att göra så länge vi vågar låta oss drivas av kärlek till andra människor, så länge vi har en nyfiken öppenhet inför alla människor vi möter, och lyfter fram andra istället för att själva behöva stå i centrum. Gandhi uttryckte det som att våga tro på och söka sanningen satyagraha (ung. ”trohet mot sanningen”). Det är mod för mig – för då blir vi också verkligt sårbara. Det är mycket svårare än att göra det som syns och som andra uppfattar som modigt.

Trohet mot kärleken och sanningen, det jag som kristen kallar att följa Jesus Kristus, kostar kanske allra mest i att vi får syn på hur lite vi själva kan göra skillnad, våra misslyckanden och våra rädslor. Hur hopplöst det kan kännas att ens försöka. Men det ger också öppenhet för en kärlek som bär oss oberoende av vår otillräcklighet. Det hjälper oss att kunna mötas i en gemenskap där vi bär varandra.

Helt avgörande för att kunna göra skillnad tror jag att vår vilja att lyfta fram andra är. Det har jag inte minst sett i vårt arbete i Rädda Barnen genom den kraft det innebär att ge barn och unga själva redskap att vara med och förändra. På samma sätt handlar arbetet inom CPT att lyfta upp de som gör det verkliga fredsarbetet, vare sig det är israeliska och palestinska fredsaktivister eller människorättskämpar i Colombia och Irak. Som min vän Nasser som nyligen blev utsatt för våld.

Det handlar också om att stå på de förtrycktas sida. Och att våga lyssna på sin egen ilska över orättvisor. Jag tänker ofta på de palestinska barn som av israeliska bosättare utsätts för stenkastning och misshandel på sin skolväg. Är det galenskap av mig att följa med dem på vägen om jag kan? Eller att inte göra det?

Jag hoppas att du som läser det här vill följa med på min, Andreas och Ingers resa under oktober, liksom framtida uppdrag, och ge oss dina kommentarer och funderingar! Jag ser också fram emot många spännande samtal när vi kommer tillbaka. Bjud gärna in någon av oss att föreläsa!

Mitt engagemang i CPT är trots alla mina tvivel och rädslor ett experiment. I att våga tro. I att låta min kärlek till andra få kosta, trots det smärtsamma i att bara använda ordet kärlek och trots min egen oförmåga att älska. Tur att jag inte behöver göra det här ensam!