Rapport från CPT europas första sammankomst

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.



Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Bra ställen att äta på i Northwood

I går satt jag tillsammans med en grupp vänner och åt en lätt måltid i Northwood, nordöstra London. Halvtorrt pitabröd och druvjuice bjöds. Måltiden var del av en ritual, en gammal tradition av generositet, gemenskapsbyggande, jämlikhet och samförstånd som också väcker minnet av den livsväg som kallas den kristna. Precis så funkar ju våra sociala riter och vanor. Tänk själv: slktkalaset, födelsedagsfesten, firandet av bröllopsdagen, gudstjänster, årsmöten o.s.v.

Dessa handlingar berättar våra liv och formar dem. Dåtid, nutid och framtid möts.

Jag ska förtydliga mig lite:

Dessa måltider är såklart alltid speciella, men den igår var det på ett nytt sätt! Den ägde rum mitt framför ingången till Northwood Headquarters i London, navet för den brittiska militärens strategiska planeringsverksamhet. En plats där avgörande militära beslut fattas, också för NATO:s räkning. Placeringen av vårt "bord" var sådan att vi blockerade trafik in och ut från basen i drygt en timme och därigenom - om än marginellt - störde Northwoods funktion som är att så effektivt som möjligt lösa konflikter och främja utveckling genom att organisera oskadliggörandet av en part till förmån för en annan. En funktion som en kristen läsning av världen och kristen praktik skarpt kritiserar.

Genom att tillsammans med vänner dela den måltiden och utföra den ritualen, så påmindes jag också om den livsväg som är min på detta vis: En liten grupp Jesusefterföljare som generöst (vi bjöd in närvarande arme'personal och polis!), jämlikt och i samförstånd firar denna måltid kan till och med blockera en plats där våld och död planeras och visa ett annat alternativ!

Kopplingen till Jesu livsväg var tydlig, effekten på nuet uppenbar och något uttrycktes också av en möjlig framtid annorlunda än den som nu i hög grad dikteras av våld och konflikt.

Nattvard och blockad

För sju år sedan var jag i Kana, i södra Libanon, en av de platser där man tror att bröllopet i Kana i Bibeln kan ha ägt rum. Det var under den festen som Jesus gjorde vatten till vin. Kana är också platsen för ett israeliskt bombanfall år 1996, där bomber träffade en FN-bas där många sökt skydd och 106 civila dog.

Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:

Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?

Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.

Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.