Efter en hel månad borta, så känns det väldigt skönt att bli hämtad vid Skavsta och skjutsad hem. Tack Pernilla!
Så kallt och så mycket löv som ramlat ner på hela tomten!
Härligt att få sova i min egen säng, även om jag sov gott i sovsäck på madrass på golvet i Friend´s house.
En hel trave med post väntar på sortering.
Det tar lite tid att landa mentalt.
Uppackningen tar sin tid.
Utvärderingen, som gör att jag går igenom och reflekterar över månaden, som jag har bakom mig, igen. Så mycket vi har gått igenom!
Krattar löv. Hjulet lossnar på skottkärran.
Fåglarna har hittat de vissna solrosornas frön.
Hur mycket är jag villig att offra för min egen bekvämlighet?
Frågor, men inga svar.
tisdag 3 november 2009
lördag 24 oktober 2009
CPT: Sluta använda palmolja från Colombia!
Flera företag, bland dem Bodyshop, köper palmolja från företag verksamma i området Las Pavas i Colombia, trots de katastrofala effekter detta får för lokalbefolkningen. CPT stödjer de människorättskämpar som trots att de riskerar sina liv fortsätter driva lokalbefolkningens rätt till sitt land. Se klippet och håll dig uppdaterad på den här bloggen kring vår aktion senare i veckan!
torsdag 22 oktober 2009
Avslöja myten om den vite hjälten!
En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.
I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.
Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.
Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.
Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.
I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.
Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.
Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.
Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.
tisdag 20 oktober 2009
måndag 19 oktober 2009
Promenad
Ledig dag i fredags! Den utnyttjade jag till att promenera - det bästa sättet för mig att processa saker.
För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.
Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående
Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?
- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.
Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.
Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.
Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.
Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.
För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.
Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående
Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?
- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.
Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.
Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.
Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.
Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.
måndag 12 oktober 2009
"Sorry, out of service..."
Engelsmän är väldigt artiga. När ser vi att svenska bussar eller tåg ber om ursäkt? "Förlåt, jag är inte i trafik".
Igår var det söndag och jag gick ensam upp till den Angliganska kyrkan S:t James klockan åtta, för att fira mässa. Många kom fram och undrade vad jag hette, var jag kom ifrån och hälsade välkommen. Mässan firades i ett litet kapell i anslutning till kyrkan - helt utan musik. Utanför träffade jag fler människor som hälsade mig välkommen, talade om sitt namn och berättade om sina krämpor. Eftersom vi hade ledig förmiddag strosade jag omkring uppe på Muswell Hill, såg en annan ståtlig kyrka, och en vänlig man önskade mig välkommen in. Jag har verkligen aldrig träffat på så mycket vänlig artighet. Gudstjänsten skulle börja 10.30, Musikerna övade, och folk strömmade till. Många kom fram till mig i bänken och hälsade, alla ville veta mitt namn. Psalmtexterna visades på en stor skärm, sångglädjen var stor och atmosfären varm. Jag har nog inte besökt en Baptistkyrka tidigare, så när predikanten avslutat sin en timma långa predikan, kände jag att jag måste gå. Min bänkgranne blev lite besviken, men hoppades att få se mig också nästa söndag. Det är gott om stora kyrkor i området runt Muswell Hill och Highgate. Alla används inte som kyrkor längre, utan gjorts om till teatrar eller rena konsertlokaler.
Idag har vi fortsatt vårt arbete med att fördjupa oss i olika slag av rasism. Mycket har gått ut på att gå igenom vårt eget förhållningssätt, våra egna tankar och beteenden. Med färgade pärlor trädde vi upp ett litet pärlband, olika pärlor för de olika raser, som vi relaterade till. Lite sorgset konstaterade vi att de flesta av våra pärlor var vita. Med en liten grön pärla i slutet lovade vi förändring.
Ska världen förändras, så måste vi ju börja med oss själva.
I kväll har vi firat Thanksgiving med folket på gården och i morgon är en annan dag med nya utmaningar.
Igår var det söndag och jag gick ensam upp till den Angliganska kyrkan S:t James klockan åtta, för att fira mässa. Många kom fram och undrade vad jag hette, var jag kom ifrån och hälsade välkommen. Mässan firades i ett litet kapell i anslutning till kyrkan - helt utan musik. Utanför träffade jag fler människor som hälsade mig välkommen, talade om sitt namn och berättade om sina krämpor. Eftersom vi hade ledig förmiddag strosade jag omkring uppe på Muswell Hill, såg en annan ståtlig kyrka, och en vänlig man önskade mig välkommen in. Jag har verkligen aldrig träffat på så mycket vänlig artighet. Gudstjänsten skulle börja 10.30, Musikerna övade, och folk strömmade till. Många kom fram till mig i bänken och hälsade, alla ville veta mitt namn. Psalmtexterna visades på en stor skärm, sångglädjen var stor och atmosfären varm. Jag har nog inte besökt en Baptistkyrka tidigare, så när predikanten avslutat sin en timma långa predikan, kände jag att jag måste gå. Min bänkgranne blev lite besviken, men hoppades att få se mig också nästa söndag. Det är gott om stora kyrkor i området runt Muswell Hill och Highgate. Alla används inte som kyrkor längre, utan gjorts om till teatrar eller rena konsertlokaler.
Idag har vi fortsatt vårt arbete med att fördjupa oss i olika slag av rasism. Mycket har gått ut på att gå igenom vårt eget förhållningssätt, våra egna tankar och beteenden. Med färgade pärlor trädde vi upp ett litet pärlband, olika pärlor för de olika raser, som vi relaterade till. Lite sorgset konstaterade vi att de flesta av våra pärlor var vita. Med en liten grön pärla i slutet lovade vi förändring.
Ska världen förändras, så måste vi ju börja med oss själva.
I kväll har vi firat Thanksgiving med folket på gården och i morgon är en annan dag med nya utmaningar.
torsdag 8 oktober 2009
Bra ställen att äta på i Northwood
I går satt jag tillsammans med en grupp vänner och åt en lätt måltid i Northwood, nordöstra London. Halvtorrt pitabröd och druvjuice bjöds. Måltiden var del av en ritual, en gammal tradition av generositet, gemenskapsbyggande, jämlikhet och samförstånd som också väcker minnet av den livsväg som kallas den kristna. Precis så funkar ju våra sociala riter och vanor. Tänk själv: slktkalaset, födelsedagsfesten, firandet av bröllopsdagen, gudstjänster, årsmöten o.s.v.
Dessa handlingar berättar våra liv och formar dem. Dåtid, nutid och framtid möts.
Jag ska förtydliga mig lite:
Dessa måltider är såklart alltid speciella, men den igår var det på ett nytt sätt! Den ägde rum mitt framför ingången till Northwood Headquarters i London, navet för den brittiska militärens strategiska planeringsverksamhet. En plats där avgörande militära beslut fattas, också för NATO:s räkning. Placeringen av vårt "bord" var sådan att vi blockerade trafik in och ut från basen i drygt en timme och därigenom - om än marginellt - störde Northwoods funktion som är att så effektivt som möjligt lösa konflikter och främja utveckling genom att organisera oskadliggörandet av en part till förmån för en annan. En funktion som en kristen läsning av världen och kristen praktik skarpt kritiserar.
Genom att tillsammans med vänner dela den måltiden och utföra den ritualen, så påmindes jag också om den livsväg som är min på detta vis: En liten grupp Jesusefterföljare som generöst (vi bjöd in närvarande arme'personal och polis!), jämlikt och i samförstånd firar denna måltid kan till och med blockera en plats där våld och död planeras och visa ett annat alternativ!
Kopplingen till Jesu livsväg var tydlig, effekten på nuet uppenbar och något uttrycktes också av en möjlig framtid annorlunda än den som nu i hög grad dikteras av våld och konflikt.
Dessa handlingar berättar våra liv och formar dem. Dåtid, nutid och framtid möts.
Jag ska förtydliga mig lite:
Dessa måltider är såklart alltid speciella, men den igår var det på ett nytt sätt! Den ägde rum mitt framför ingången till Northwood Headquarters i London, navet för den brittiska militärens strategiska planeringsverksamhet. En plats där avgörande militära beslut fattas, också för NATO:s räkning. Placeringen av vårt "bord" var sådan att vi blockerade trafik in och ut från basen i drygt en timme och därigenom - om än marginellt - störde Northwoods funktion som är att så effektivt som möjligt lösa konflikter och främja utveckling genom att organisera oskadliggörandet av en part till förmån för en annan. En funktion som en kristen läsning av världen och kristen praktik skarpt kritiserar.
Genom att tillsammans med vänner dela den måltiden och utföra den ritualen, så påmindes jag också om den livsväg som är min på detta vis: En liten grupp Jesusefterföljare som generöst (vi bjöd in närvarande arme'personal och polis!), jämlikt och i samförstånd firar denna måltid kan till och med blockera en plats där våld och död planeras och visa ett annat alternativ!
Kopplingen till Jesu livsväg var tydlig, effekten på nuet uppenbar och något uttrycktes också av en möjlig framtid annorlunda än den som nu i hög grad dikteras av våld och konflikt.
Nattvard och blockad
För sju år sedan var jag i Kana, i södra Libanon, en av de platser där man tror att bröllopet i Kana i Bibeln kan ha ägt rum. Det var under den festen som Jesus gjorde vatten till vin. Kana är också platsen för ett israeliskt bombanfall år 1996, där bomber träffade en FN-bas där många sökt skydd och 106 civila dog.
Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:
Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?
Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.
Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.
Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:
Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?
Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.
Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.
onsdag 7 oktober 2009
Nattliv
Att sova på madrass på golvet är inget problem om man är tillräckligt uttröttad, men har man ingen väckarklocka så kan tiden spela spratt. Efter en hel dags intensivt jobb, kom vi hem och alla gick direkt "på sina madrasser".
Vaknade utvilad, trodde jag, vände och vred på mitt armbandsur. Fattade ingenting - var klockan elva på natten, så hade jag bara sovit en timma. Var den elva på förmiddagen så hade jag verkligen försovit mig. Jag hade bara sovit en timma! Nästa gång jag vaknade och trodde att det var morgon, så var den bara 2.30. Somnade om och när jag så vaknade kl 5 på morgonen, då gav jag upp och valde att lämna min paulun.
Varför har jag ingen väckarklocka? Jo för att mobilens laddare finns i min borttappade väska, som jag inget vet om. Ingen laddare - ingen mobil!
I lördags kom Zee-Zee, och vi var två som ville vakna i tid - ingen väckarklocka!
Det var mörkt i rummet när jag vaknade, säker på att klockan var sex, gick jag ner och gjorde kaffe. Hurtig gick jag hela vägen tillbaka till rummet för att tala om att det fanns hett vatten nere i köket. Yrvaken tittade min rumskamrat upp ur sin sovsäck, letade fram ficklampan och talade om för mig att klockan är 03.15!! Vi somnade om båda två. Så fick vi låna en klocka, som inte var riktigt säker, men vi satt klockan och den ringde mycket riktigt, men nästan två timmar för tidigt. Då kunde jag inte somna om. Vi har skrattat mycket åt våra väckningsbekymmer, i kväll ska vi göra ett nytt försök med en ny lånad apparat.
Och jag fick just se hos RyanAir att min väska är lokaliserad. Jippiiiiii!
inger
Vaknade utvilad, trodde jag, vände och vred på mitt armbandsur. Fattade ingenting - var klockan elva på natten, så hade jag bara sovit en timma. Var den elva på förmiddagen så hade jag verkligen försovit mig. Jag hade bara sovit en timma! Nästa gång jag vaknade och trodde att det var morgon, så var den bara 2.30. Somnade om och när jag så vaknade kl 5 på morgonen, då gav jag upp och valde att lämna min paulun.
Varför har jag ingen väckarklocka? Jo för att mobilens laddare finns i min borttappade väska, som jag inget vet om. Ingen laddare - ingen mobil!
I lördags kom Zee-Zee, och vi var två som ville vakna i tid - ingen väckarklocka!
Det var mörkt i rummet när jag vaknade, säker på att klockan var sex, gick jag ner och gjorde kaffe. Hurtig gick jag hela vägen tillbaka till rummet för att tala om att det fanns hett vatten nere i köket. Yrvaken tittade min rumskamrat upp ur sin sovsäck, letade fram ficklampan och talade om för mig att klockan är 03.15!! Vi somnade om båda två. Så fick vi låna en klocka, som inte var riktigt säker, men vi satt klockan och den ringde mycket riktigt, men nästan två timmar för tidigt. Då kunde jag inte somna om. Vi har skrattat mycket åt våra väckningsbekymmer, i kväll ska vi göra ett nytt försök med en ny lånad apparat.
Och jag fick just se hos RyanAir att min väska är lokaliserad. Jippiiiiii!
inger
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)