Lövhyddohögtid - Sukkot
När vi kom ut på morgonen för att gå till respektive checkpoint för Skolkontroll, så visade det sig att portarna ut från Old City var stängda. Det har hänt tidigare under judiska högtider, men vi får aldrig veta vilka dagar det händer. Då är det bara att försöka ”plan B”, ta sig ut genom en tunnel och via huset där ”Ladderlady” bor. Hon heter Suhur och har en stege ut från andra våningen, ut på gatan som leder till skolorna i området. Hon har länge hjälpt människor att ta genvägen via sitt hus och stegen, istället för den långa vägen som kan ta mer än en halvtimme att gå.

Paulette och jag stannade på gatan nedanför stegen och hejade på de lärare och skolbarn som kom klättrande nerför stegen och snabbt tog sig över gatan som ”bara judar” får gå på. Nu kunde de komma till sina skolor i tid. Många poliser och soldater fanns i området, judar kom med vandrande med sina kvistar inför högtiden. Vi hälsade dem med Shalom, det var bara en kvinna som log och hälsade tillbaka, resten ignorerade oss totalt. Så kom en polis fram till oss och sa att vi inte fick stå där, han var inte mottaglig för våra argument, så vi tog det säkra för det osäkra och tog oss uppför stegen till Suhur. När hon var tvungen att gå till sitt arbete, så gick vi tillbaka till Old City samma väg som vi kom. Vi mötte många barn som skulle till skolan, men som fick vända hemåt igen.

Efter en stund kom Donna och Melanie tillbaka från sin checkpoint och kunde berätta att militären rensade andra sidan från palestinska bilar, ”så att bussarna som kom med judiska gäster skulle kunna passera checkpointen obehindrat”. Donna var minst sagt upprörd, eftersom hon sett hur flera bilar fått skador.

När jag kom tillbaka från tandläkaren, vilket är en annan historia, så möttes jag av en mängd kartonger utanför vår ingång. Ett bord var uppställt och en lokal mittemot hade öppna dörrar.
Våra grannar berättade att det var hjälpsändningen från Röda Korset som var på väg. Några barn fanns också där. En av pojkarna sa till mig, ”Sura, sura”, vilket brukar betyda att de vill att jag ska fotografera dem. Den här gången var det kartongerna som han ville att jag skulle föreviga. Glädjen var verkligen påtaglig. Våra grannar berättade att 280 familjer runt området är beroende av dessa matransoner, bestående av säckar med ris, salt, socker, olja, mjöl mm. Anställda på Röda Korset har listor på vilka familjer som ingår i utdelningen, listorna prickas av och smågrabbar kommer med kärror och kör hem varorna till respektive familj. Det är full aktivitet på Chicken Street!

I natt går tiden ut för frysningen av byggandet av bosättningar, vilket i verkligheten fortsatt som förut. Haaretz nyheter berättar att 20 nya mobila hus sattes upp under natten på en kulle utanför Nablus. En palestinsk man dödades av en bosättarvakt i Östra Jerusalem, flera skadades.
Det är oro i luften.
Allt vi kan göra är att be för fred och rättvisa.

CPT Hebron 26 september 2010
Inger Styrbjörn

Hebron

Min första rapport på CPT i Hebron

Ramadan är slut och det firas med stor fest under dagarna tre. Eid al Fitr. Första dagen är alla affärer stängda och dagen tillbringas med familjen. De andra dagarna är fortfarande de flesta affärer stängda och man gör visit hos mostrar, morbröder osv. Släkten är mycket viktig i den här kulturen.

Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani. Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.

Här hörs ständigt kackel från höns och tupparnas galande, även om vi bor en trappa upp. På kvällarna börjar hundarna skälla, ibland som om de vore galna. Minareterna runt omkring sänder ut sina bönerop, under Ramadan startade de klockan fyra, vilket man inte kunde undgå att höra.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?

Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Al Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.

Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt. Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.

På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset. Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.

I morgon börjar skolorna här och då finns vi närvarande runt check-pointar och skolor, när de börjar och när de slutar. Vi finns också vid Bweireh – allt för att skydda barnen. När vi kom ut på morgonen fick vi veta att Old City var stängt pga. judisk helgdag. Så barnen och vi själva fick gå hem.

Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.

Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21. Men det till trots, rycker vi ut de flesta tider på dygnet.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.

Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.

Jag o Ellen på Matar Al Quds

Inger Styrbjörn
Hebron den 14 september 2010

Aktion vid Migrationsverket

Kl 07.30 - 08.00 dag genomfördes en enkel ickevåldsaktion vid Migrationsverket i Malmö (mottagnings och tillståndsenheten).

Aktionen var initierad av CPT Sverige och bestod av en kristen ritual av social exorcism där aktionsdeltagarna verbalt identifierade de andliga makter och krafter som ryms i mänskliga strukturer och system och böjer dem bort från sina givna funktioner och istället mot maktmissbruk, girighet, orättvisa och våld. Krafter som också infiltrerar och påverkar Migrationsverket och får den institutionen att förfela sitt uppdrag att visa generositet och gästfrihet mot skyddsbehövande.

I ritualen identifierade också deltagarna själva sin egen brutenhet och bekände hur också de påverkas av dessa makter, men att de samtidigt är del av kyrkan, hoppets folk, som tror på en generös, gästfri Gud och ett annat rike som den har uppdrag att verka för här och nu.

Ritualen avslutades därför med en exorcism ("utdrivning") av de makter som påverkar Migrationsverket och en bön om förnyelse av institutionens syfte.

---

Följande är delar ur det statement som också delades ut som flygblad under aktionen;

"När Utlänningslagen infördes 31 mars 2006 var det många som hade stora förhoppningar om att migrationsprocessen skulle bli öppnare, mer jämlik och att det skulle bli möjligt att i ökad utsträckning få asyl som flykting eller skyddsbehövande igen. Kyrkorna har i sitt arbete sett att det inte blev så.
Diakoner, församlingsassistenter, präster, pastorer och frivilliga följer nedbrutna kvinnor till sjukhuset, tar hand om skräckslagna barn, köper kläder och mat till gömda familjer, tröstar dem när fullt uniformerade gränspoliser har stormat in tidigt på morgonen för att leta efter id-handlingar.

Sverige har länge gett sken av att vara ett öppet och välkomnande land, men verkligheten är inte sådan. Kraven för att få uppehållstillstånd är orimligt höga. Lagarna som styr detta tycks få en mer och mer omänsklig tolkning.

Den orättfärdiga asylpolitiken i Sverige måste förändras i grunden. Vi protesterar mot att människor utvisas till väpnade konflikter och förtryck och ställer oss bakom Sveriges Kristna Råds krav;

· att Sverige ska vara en fristad för skyddsbehövande
· att asylsökande ska bemötas rättvist och humant
· att Sverige fullt ut lever upp till FN:s konvention om barnets
rättigheter"

Hemma igen och medlem i CPT-kåren

Efter en hel månad borta, så känns det väldigt skönt att bli hämtad vid Skavsta och skjutsad hem. Tack Pernilla!
Så kallt och så mycket löv som ramlat ner på hela tomten!
Härligt att få sova i min egen säng, även om jag sov gott i sovsäck på madrass på golvet i Friend´s house.
En hel trave med post väntar på sortering.
Det tar lite tid att landa mentalt.
Uppackningen tar sin tid.
Utvärderingen, som gör att jag går igenom och reflekterar över månaden, som jag har bakom mig, igen. Så mycket vi har gått igenom!
Krattar löv. Hjulet lossnar på skottkärran.
Fåglarna har hittat de vissna solrosornas frön.
Hur mycket är jag villig att offra för min egen bekvämlighet?
Frågor, men inga svar.

CPT: Sluta använda palmolja från Colombia!

Flera företag, bland dem Bodyshop, köper palmolja från företag verksamma i området Las Pavas i Colombia, trots de katastrofala effekter detta får för lokalbefolkningen. CPT stödjer de människorättskämpar som trots att de riskerar sina liv fortsätter driva lokalbefolkningens rätt till sitt land. Se klippet och håll dig uppdaterad på den här bloggen kring vår aktion senare i veckan!

Avslöja myten om den vite hjälten!

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

David and Bob as Flamingos

Promenad

Ledig dag i fredags! Den utnyttjade jag till att promenera - det bästa sättet för mig att processa saker.

För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.

Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående

Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?

- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.

Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.

Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.

Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.

Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.

"Sorry, out of service..."

Engelsmän är väldigt artiga. När ser vi att svenska bussar eller tåg ber om ursäkt? "Förlåt, jag är inte i trafik".
Igår var det söndag och jag gick ensam upp till den Angliganska kyrkan S:t James klockan åtta, för att fira mässa. Många kom fram och undrade vad jag hette, var jag kom ifrån och hälsade välkommen. Mässan firades i ett litet kapell i anslutning till kyrkan - helt utan musik. Utanför träffade jag fler människor som hälsade mig välkommen, talade om sitt namn och berättade om sina krämpor. Eftersom vi hade ledig förmiddag strosade jag omkring uppe på Muswell Hill, såg en annan ståtlig kyrka, och en vänlig man önskade mig välkommen in. Jag har verkligen aldrig träffat på så mycket vänlig artighet. Gudstjänsten skulle börja 10.30, Musikerna övade, och folk strömmade till. Många kom fram till mig i bänken och hälsade, alla ville veta mitt namn. Psalmtexterna visades på en stor skärm, sångglädjen var stor och atmosfären varm. Jag har nog inte besökt en Baptistkyrka tidigare, så när predikanten avslutat sin en timma långa predikan, kände jag att jag måste gå. Min bänkgranne blev lite besviken, men hoppades att få se mig också nästa söndag. Det är gott om stora kyrkor i området runt Muswell Hill och Highgate. Alla används inte som kyrkor längre, utan gjorts om till teatrar eller rena konsertlokaler.
Idag har vi fortsatt vårt arbete med att fördjupa oss i olika slag av rasism. Mycket har gått ut på att gå igenom vårt eget förhållningssätt, våra egna tankar och beteenden. Med färgade pärlor trädde vi upp ett litet pärlband, olika pärlor för de olika raser, som vi relaterade till. Lite sorgset konstaterade vi att de flesta av våra pärlor var vita. Med en liten grön pärla i slutet lovade vi förändring.
Ska världen förändras, så måste vi ju börja med oss själva.
I kväll har vi firat Thanksgiving med folket på gården och i morgon är en annan dag med nya utmaningar.