I januari kommer CPT Sveriges första nyhetsbrev

Prenumerera på CPT Sveriges nyhetsbrev genom att gå med i vår yahoogrupp. Det gör du genom att skicka ett mejl till
cptsverige-subscribe@yahoogroups.com

Anteckningar från Hebron 2 - Dietrich Bonhoeffer och medlidandet

Under augusti månad jobbar jag med CPT i Hebron. Anteckningar och reflektioner därifrån finns på min blogg, men några stycken kommer också att dyka upp här, som den nedanstående. 
 

---

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Imorgon är jag koreograf

Så går jag äntligen i Ingers, Linus och Andreas fotspår på CPTs utbildning. Jag har tidigare skrivit lite om utbildningen på engelska. Syftet med utbildningen är att vi ska förberedas för att åka ut som voluntärer med CPT. Den första veckan avslutas med att vi runt lunch i morgon (läs idag), utför en ickevåldsaktion här i Chicago.

Tidigt i utbildningen så pratade vi om att lärande sker när vi kliver ut ur bekvämlighetszonen, går utanför det vi brukar göra, tar på oss nya uppgifter och utsätter oss för nya erfarenheter. Samtidigt gäller det att inte gå för långt från bekvämlighetszonen för då riskerar vi hamna i "alarm zone", tänker att det blir varningszonen eller något sådant, då har vi utsatt oss för alldeles för stora utmaningar och riskerar att inte reda ut situationen.

I onsdags skulle vi dela in oss i grupper för att förbereda morgondagens aktion. Grupperna var scenario - typ övergripande planering, skriva flyer, ta kontakt med massmedia och rekvisita. En av de andra deltagarna sa till mig att hon var mest bekväm med rekvisita, men att hon skulle välja mediagruppen eftersom den skulle utmana henne mest. Jag tänkte att alla grupperna skulle innebära nya utmaningar, men att rekvisita nog skulle utmana mig mest och valde därför den. Det var två till i gruppen, men när det blev kväll så var de tvungna att syssla med annat, så då var jag helt plötsligt ensam i gruppen. Det gillade jag inte alls, och jag blev lite handlingsförlamad, men fick ändå ihop fem stycken livbojar. När jag höll på och ritade livbojarna påmindes jag om att jag är perfektionist och att det leder till att jag undviker uppgifter som att jag inte kan utföra väldigt bra eller lyckas med. Eftersom övning ger färdighet så tänker jag att min strävan efter det perfekta också har hindrat mig från att utveckla nya färdigheter.

Idag fortsatte planering och vi skulle välja roller till morgondagens aktion. Bland rollerna fanns t ex leda sånger, vara kontaktperson för polis och media och fotograf. En annan roll var att vara "koreograf" vilket bl a innebär att välkomna de deltagare som inte är med i gruppen och se till att de får en uppgift, att se till att aktion flyter på och att skyltar och gatuteater är synliga och tydliga - och styra upp saker och ting om det inte är så. När jag sa att det skulle vara en utmaning för mig som jag inte var helt säker på att klara av så blev jag så klart uppmuntrad och utmanad till att ta den uppgiften...

Rapport från CPT europas första sammankomst

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.



Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Om Fotboll och brandbomber - Gästblogg av Daniel Fritzon

I slutet av november förra året åkte jag på en studieresa till Palestina/Israel med Christian Peacemaker Teams. Vi var en grupp på tretton personer som besökte olika organisationer, städer och byar för att försöka förstå mer om vad det innebär att leva i Palestina och Israel idag.

När resan närmade sig sitt slut åkte vi till södra västbanken och en solig fredag eftermiddag kom vi till den lilla byn Susya. Där träffade vi Abed som berättade om byn och dess historia. I början av 1980-talet blev de bortkörda från delar av sitt land, land som de har papper på att de äger sedan den Ottomanska tiden, dvs före britterna tog över 1920, och bosättningen Susya grundades. Byborna bodde tidigare i grottor, men efter att ha fått sina grottor förstörda av bosättare och militär bor de numera i tält.

Byn ligger på en höjd och på höjderna runt omkring ligger bosättningar. Trots att byborna har mark med olivträd på vägen upp till höjden till en av de närmsta bosättningarna får de inte beträdda marken på andra sidan dalen mer än två dagar per år.

Till skillnad från bosättningarna är inte byn ansluten till el- och vattennät, utan man får sin el från solpaneler och ett litet vindkraftverk och vatten körs dit i tankbilar av en hjälporganisation. Under besöket i Susiya passade vi på att spela fotboll på byns grus- och stenplan. Palestinierna visade upp både snabbhet och fin teknik.

Jag har vuxit upp med att spela och titta på fotboll, och även om fotboll kan leda till uppdelningar och konflikter mellan människor som följer olika lag, ledde den här till gemenskap. Jag minns också byborna för deras gästfrihet när de bjöd på mat och husrum, och deras mod när fortsätter bekämpa ockupationen med icke-våld.

Tyvärr kan jag inte lämna Susiya där, eller om det är Susiya som inte lämnar mig där, för i helgen kom Susiya tillbaka till mig, och det genom ett attentat som inträffade för en vecka sedan, natten till tisdagen den 28 december. En av byborna, Hajja Sara, vaknar mitt i natten av att hennes hundar skäller. Hon går ut och ser att två kökstält i närheten av tältet där hon sover brinner. Hon ser också en bil starta och påbörja sin färd mot bosättningen Susya. Hennes son Ahmed vaknar också och hinner få ut gasbehållarna ur kökstälten innan de exploderar. Grannarna kommer och hjälper till med att släcka elden, och tur är det, för brandbilen från närmsta staden Yatta, stoppas av israeliska soldater och kommer inte fram förrän de lyckats släcka elden på egen hand. Här nedan är ett videoklipp från organisationen Operation Dove som arbetar i området tillsammans med Christian Peacemaker Teams:

Den israelisk-palestinska organisationen Village Group skriver här om detta attentat och några till. Här finns bilder från Operation Dove som skriver om attentatet här. Samuel Nichols som arbetar med Christian Peacemaker Teams skriver om det här.

UPPDATERING 10 januari 2010:

Det förändrar inte den utsatta situationen för Sara Hajji och hennes grannar i Susiya, men tack vare donationer har hon nu fått ett nytt kökstält och ny köksutrustning är på väg.