tisdag 9 augusti 2011

Anteckningar från Hebron 2 - Dietrich Bonhoeffer och medlidandet

Under augusti månad jobbar jag med CPT i Hebron. Anteckningar och reflektioner därifrån finns på min blogg, men några stycken kommer också att dyka upp här, som den nedanstående. 
 

---

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här! 

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det." 

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"


Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning. 
Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar