Lövhyddohögtid - Sukkot
När vi kom ut på morgonen för att gå till respektive checkpoint för Skolkontroll, så visade det sig att portarna ut från Old City var stängda. Det har hänt tidigare under judiska högtider, men vi får aldrig veta vilka dagar det händer. Då är det bara att försöka ”plan B”, ta sig ut genom en tunnel och via huset där ”Ladderlady” bor. Hon heter Suhur och har en stege ut från andra våningen, ut på gatan som leder till skolorna i området. Hon har länge hjälpt människor att ta genvägen via sitt hus och stegen, istället för den långa vägen som kan ta mer än en halvtimme att gå.

Paulette och jag stannade på gatan nedanför stegen och hejade på de lärare och skolbarn som kom klättrande nerför stegen och snabbt tog sig över gatan som ”bara judar” får gå på. Nu kunde de komma till sina skolor i tid. Många poliser och soldater fanns i området, judar kom med vandrande med sina kvistar inför högtiden. Vi hälsade dem med Shalom, det var bara en kvinna som log och hälsade tillbaka, resten ignorerade oss totalt. Så kom en polis fram till oss och sa att vi inte fick stå där, han var inte mottaglig för våra argument, så vi tog det säkra för det osäkra och tog oss uppför stegen till Suhur. När hon var tvungen att gå till sitt arbete, så gick vi tillbaka till Old City samma väg som vi kom. Vi mötte många barn som skulle till skolan, men som fick vända hemåt igen.

Efter en stund kom Donna och Melanie tillbaka från sin checkpoint och kunde berätta att militären rensade andra sidan från palestinska bilar, ”så att bussarna som kom med judiska gäster skulle kunna passera checkpointen obehindrat”. Donna var minst sagt upprörd, eftersom hon sett hur flera bilar fått skador.

När jag kom tillbaka från tandläkaren, vilket är en annan historia, så möttes jag av en mängd kartonger utanför vår ingång. Ett bord var uppställt och en lokal mittemot hade öppna dörrar.
Våra grannar berättade att det var hjälpsändningen från Röda Korset som var på väg. Några barn fanns också där. En av pojkarna sa till mig, ”Sura, sura”, vilket brukar betyda att de vill att jag ska fotografera dem. Den här gången var det kartongerna som han ville att jag skulle föreviga. Glädjen var verkligen påtaglig. Våra grannar berättade att 280 familjer runt området är beroende av dessa matransoner, bestående av säckar med ris, salt, socker, olja, mjöl mm. Anställda på Röda Korset har listor på vilka familjer som ingår i utdelningen, listorna prickas av och smågrabbar kommer med kärror och kör hem varorna till respektive familj. Det är full aktivitet på Chicken Street!

I natt går tiden ut för frysningen av byggandet av bosättningar, vilket i verkligheten fortsatt som förut. Haaretz nyheter berättar att 20 nya mobila hus sattes upp under natten på en kulle utanför Nablus. En palestinsk man dödades av en bosättarvakt i Östra Jerusalem, flera skadades.
Det är oro i luften.
Allt vi kan göra är att be för fred och rättvisa.

CPT Hebron 26 september 2010
Inger Styrbjörn

Hebron

Min första rapport på CPT i Hebron

Ramadan är slut och det firas med stor fest under dagarna tre. Eid al Fitr. Första dagen är alla affärer stängda och dagen tillbringas med familjen. De andra dagarna är fortfarande de flesta affärer stängda och man gör visit hos mostrar, morbröder osv. Släkten är mycket viktig i den här kulturen.

Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani. Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.

Här hörs ständigt kackel från höns och tupparnas galande, även om vi bor en trappa upp. På kvällarna börjar hundarna skälla, ibland som om de vore galna. Minareterna runt omkring sänder ut sina bönerop, under Ramadan startade de klockan fyra, vilket man inte kunde undgå att höra.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?

Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Al Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.

Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt. Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.

På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset. Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.

I morgon börjar skolorna här och då finns vi närvarande runt check-pointar och skolor, när de börjar och när de slutar. Vi finns också vid Bweireh – allt för att skydda barnen. När vi kom ut på morgonen fick vi veta att Old City var stängt pga. judisk helgdag. Så barnen och vi själva fick gå hem.

Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.

Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21. Men det till trots, rycker vi ut de flesta tider på dygnet.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.

Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.

Jag o Ellen på Matar Al Quds

Inger Styrbjörn
Hebron den 14 september 2010