När vi passerat checkpointen Qitoun, sitter han där i en gammal vit bil.
Zed, Noah’s son, som släpptes ur fängelset i går kväll.
Han hälsar och kör oss genast till familjens tillfälliga bostad på två rum. Ingen av oss säger så mycket, vad säger man till en 14-årig, som just släppts ur fängelse efter mer än tre veckor. Man bara känner. Noah möter oss ute på gården. Han strålar! Syskonen omringar oss och vi välkomnas in till familjens bostad. Zed’s mamma, som varit så deprimerad och orolig för sin son, lyser som solen.
Noah ringde tidigare på dagen och lämnade glädjebudet, samt ville att vi skulle komma hem till familjen – det kunde inte vänta, vi skulle vara de första besökarna. Vi kände oss glada och hedrade.
Vi blir serverade juice av Zed’s mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet. Glädje, tacksamhet och lycka fyller varenda vrå.
Rummet har madrasser runt väggarna, men plaststolar plockas fram att sitta på för oss besökare, samt för Noah och hans son. Jag slår mig ner på en madrass bredvid Noah’s mamma. Vi byter några ord på min stapplande arabiska. Fathiyeh och Tarek, som båda talar flytande arabiska lyssnar till Noah’s berättelse.
Zed sitter bredvid sin pappa, som berättar hur sonen flyttats mellan olika fängelser. Hur han blivit slagen och misshandlad när han arresterades. Armen var aldrig bruten, däremot var hans hand skadad av slag från batonger. På ett fängelse var medfångarna illegala bosättare, vilka också hade slagit och trakasserat honom. (När jag läser Genevekonventionen, IV:33-64,bryter Israel som ockupationsmakt, alla ockupationens lagar).
Noah berättar att han kunnat låna ihop de 1000 Nis, som krävts för att få sonen fri. De organisationer som lovat stödja honom, har hittills inte lyckats få fram någon hjälp. ”Action for hunger” lovade att hjälpa till med foder och vattenförsörjning. Röda Korset skulle sätta upp ett nytt tält och ett litet skjul för matlagning och övernattning. Defence ministry hade lovat pengar för att få sonen fri. Den här dagen är vi alla bara glada, det viktigaste är att Zed fått sin frihet och att föräldrarna fått hem sin son.
Jag påpekar att Noah har klippt sitt hår och han berättar skrattande att folket på fängelset Ofer anklagade honom att tillhöra Hamas, därför lät han klippa håret och raka av sitt skägg.
Det behövs så lite, i det av Israel ockuperade Palestina, för att få en terroriststämpel. Inte ens en fattig herde, som varken kan läsa eller skriva, går fri.
Zed ska köra oss tillbaka till checkpointen och vi går ut till den vita bilen. Jag ser att nummerplåtarna saknas och det är inte var dag jag sätter mig i en bil med en 14-åring vid ratten. Jag undrar mycket hur han mår inuti. Han ser så stark ut och han vägrade att skriva under något erkännande trots påtryckningar. Utåt verkar han inte vara skadad eller knäckt. Jag kan inte låta bli att tänka på den unge herden David, som för så länge, länge sedan lyckades besegra den store Goliat.
Vi skulle så gärna vilja hjälpa den här familjen med ekonomiska medel, men i CPT är vi inte tillåtna att ge bistånd i form av pengar eller andra gåvor. Vi får lita på våra böner och alla goda krafter.
Alla helgons dag 6 november 2010
Inger Styrbjörn
lördag 6 november 2010
Snälla, låt mig få min son tillbaka...
Noah är en herde. Han har en flock på ungefär tvåhundra får och getter som han betar på en sluttning cirka 17 km från Hebron.
Tills den här veckan kände vi inte Noah ... Utom från Bibeln.
Sedan gick han in i vårt liv vid en vägspärr. Han närmade sig mig en tisdag morgon vid vägspärren där vi varje dag följer barn och lärare på väg till två skolor. Jag förstod tillräckligt mycket arabiska för att förstå att något var fruktansvärt fel, och visade mannen till en annan kollega som talar flytande arabiska, för att han skulle få hjälp.
Detta är Noahs berättelse.För tio veckor sedan rev den israeliska militären Noahs hus. Han är gift och har sju barn. De blev nu hemlösa. Hustrun och de yngsta barnen lever nu i två hyrda rum, här i Hebron. Röda Korset ställde ett tält till förfogande åt Noah för att han skulle kunna finnas i närheten av sina djur. Han satte upp ett enkelt träskjul som förråd, så att han kunde laga mat till sig och sonen, som brukade vara med honom ute för att valla får och getter.
Kl 8.00 förra måndagsmorgonen kom den israeliska militären tillbaka. Den här gången förstörde de cisternen han använder för att kunna vattna sin hjord. De slängde tältet i cisternen tillsammans med hans krossade hydda, sängkläder, kläder, leksaker och husgeråd, sedan fyllde de resten av cisternen med grus. Noah berättar att soldaterna sparkade och slog hans hjord, en av tackorna fick missfall av slagen. Hans fjorton år gamla son var med honom och protesterade.
Det kan ha varit en fysisk konfrontation. Vi vet att två soldater hävdar att pojken gav dem skrapmärken. Vi var inte där, så vi vet inte riktigt vad som hände, men jag kan tänka mig att det är den mest naturliga sak i världen att försöka stoppa förstörelsen av något så värdefullt som en vattencistern. Vad som hände, var att sonen greps.
På tisdag morgon Noa var mycket vilsen och upprörd när han kom till oss vid checkpointen med en bild av sitt rivna hus. Han hade ingen aning om var hans son hölls fången. Han hade inget vatten vare sig till sig själv eller till sina djur. Han hade inte sovit på hela natten. Allt var kaos och han var som i en dimma.
Framför allt ville han veta var hans son fanns. Vi följde med honom till en israelisk polisstation i Hebron. Dekunde inte hjälpa, han var tvungen att ta sig till polisstationen invid den illegala bosättningen Kiryat Arba för att göra en anmälan. Vi följde honom dit. Kiryat Arbas polisstation ser ut som en militärbefästning. Betongväggar, staket, taggtråd och övervakningskameror. Palestinierna måste anmäla sig per telefon. Det tog mer än en halvtimma innan Noah kunde nå någon människa via telefonen och han fick då veta att hans son fanns i militärfängelset Ofer nära Ramallah, minst två timmars bilresa från Hebron.
Noah ville göra en anmälan mot soldaterna, men det fick han inte göra utan skulle då ta sig till det israeliska ministeriet av Internal Affairs på El-FAHAS, långt borta från Hebron.Den första taxichaufför som vi stannade ville inte ta oss dit. Den andra åtog sig körningen, men av sättet att köra att döma, så önskade han att körningen skulle ta slut så fort som möjligt.
Befästningen vid El-FAHAS är ännu mer extrem än Kiryat Arba. Ingen skriftlig information. Kafka-liknande mardrömsvärld med fjärrstyrda vändkors, metalliska röster som skriker sina instruktioner. Inga tecken som anger var en nykomling ska ta vägen. Slutligen med hjälp av andra väntande hamnade vi på rätt plats. Vi väntade och väntade. Slutligen dök en soldat upp bakom den skottsäkra skärmen. Så fick vi vänta igen tills en israelisk polis dök upp och tog Noahs uppgifter. Efter en stund fick Noah veta, att eftersom hans son hade misshandlat en soldat, så fick han inte lämna några klagomål. Av polismannens ögon att döma så var sonen redan inför rätta och dömd.
Under fyra timmar hade vi gjort långa dyra resor – utan något resultat, mer än att Noah nu visste var hans son fanns. Vi återvände till Hebron.
I går besökte vi den ödsliga palestinska kulle där Noa lever. På toppen av kullen finns resterna av hans hus. Liksom de flesta hus här var det i grunden en konkret låda. Rivningstekniken enkel. En knuff av en bulldozer i varje hörn. Och Noahs hus är nu praktiskt taget platt som en pannkaka. Noah's bror har hämtat fårflocken till kullar där det finns vatten. Organisationer i Hebron försöker hitta en vattenledning för fåren och getterna, så att Noa och hans flock kan återvända till sin egen jord.
Noah har oturen att bo i område C på Västbanken. Som en del av det så kallade Osloavtalet är Västbanken uppdelad på tre områden: A, B och C. Område C är under fullständig israelisk militär och civil kontroll. Den israeliska myndigheten betraktar en byggnad eller hål i marken (som en cistern är) utformade efter 1967, som olaglig, om den byggdes utan tillstånd. Problemet är att tillstånd är nästan omöjligt att få. Palestinierna behöver bygga, så många tvingas att bygga utan tillstånd. Risken du tar är att den israeliska armén anländer. Med sina tunga maskiner, görs du hemlös, och i Noahs fall hotas hela ditt liv och din inkomstkälla.
Senare på dagen träffade vi Noahs hustru och några av de yngre barnen i sina hyrda rum.Hans fru var i tårar. Hon har förlorat sitt hem, hennes levebröd - och nu hennes son. Om sonen fälls, så kommer han att få sitta i fängelse under många månader.
Hon sa till min arabisktalande kollega: ”Var snäll och låt mig få min son tillbaka.”
Om vi bara kunde. Och många andra söner, som sitter i Israeliska militära fängelser.
Idag ringde Noah på nytt på vår dörr, lika vilsen som förut. Nu kom han från Ramallah, trodde att han skulle få träffa sin son, men man sa att sonen fått en arm bruten och var förd till ett sjukhus, men han fick inte veta vart. Vi kontaktade olika myndigheter och för Noah är det nu bara att vänta.
Lika vilsen oviss om framtiden som tidigare, men han vet att vi gör allt som står i vår makt för att hjälpa.
CPT Hebron 15 oktober 2010
Tills den här veckan kände vi inte Noah ... Utom från Bibeln.
Sedan gick han in i vårt liv vid en vägspärr. Han närmade sig mig en tisdag morgon vid vägspärren där vi varje dag följer barn och lärare på väg till två skolor. Jag förstod tillräckligt mycket arabiska för att förstå att något var fruktansvärt fel, och visade mannen till en annan kollega som talar flytande arabiska, för att han skulle få hjälp.
Detta är Noahs berättelse.För tio veckor sedan rev den israeliska militären Noahs hus. Han är gift och har sju barn. De blev nu hemlösa. Hustrun och de yngsta barnen lever nu i två hyrda rum, här i Hebron. Röda Korset ställde ett tält till förfogande åt Noah för att han skulle kunna finnas i närheten av sina djur. Han satte upp ett enkelt träskjul som förråd, så att han kunde laga mat till sig och sonen, som brukade vara med honom ute för att valla får och getter.
Kl 8.00 förra måndagsmorgonen kom den israeliska militären tillbaka. Den här gången förstörde de cisternen han använder för att kunna vattna sin hjord. De slängde tältet i cisternen tillsammans med hans krossade hydda, sängkläder, kläder, leksaker och husgeråd, sedan fyllde de resten av cisternen med grus. Noah berättar att soldaterna sparkade och slog hans hjord, en av tackorna fick missfall av slagen. Hans fjorton år gamla son var med honom och protesterade.
Det kan ha varit en fysisk konfrontation. Vi vet att två soldater hävdar att pojken gav dem skrapmärken. Vi var inte där, så vi vet inte riktigt vad som hände, men jag kan tänka mig att det är den mest naturliga sak i världen att försöka stoppa förstörelsen av något så värdefullt som en vattencistern. Vad som hände, var att sonen greps.
På tisdag morgon Noa var mycket vilsen och upprörd när han kom till oss vid checkpointen med en bild av sitt rivna hus. Han hade ingen aning om var hans son hölls fången. Han hade inget vatten vare sig till sig själv eller till sina djur. Han hade inte sovit på hela natten. Allt var kaos och han var som i en dimma.
Framför allt ville han veta var hans son fanns. Vi följde med honom till en israelisk polisstation i Hebron. Dekunde inte hjälpa, han var tvungen att ta sig till polisstationen invid den illegala bosättningen Kiryat Arba för att göra en anmälan. Vi följde honom dit. Kiryat Arbas polisstation ser ut som en militärbefästning. Betongväggar, staket, taggtråd och övervakningskameror. Palestinierna måste anmäla sig per telefon. Det tog mer än en halvtimma innan Noah kunde nå någon människa via telefonen och han fick då veta att hans son fanns i militärfängelset Ofer nära Ramallah, minst två timmars bilresa från Hebron.
Noah ville göra en anmälan mot soldaterna, men det fick han inte göra utan skulle då ta sig till det israeliska ministeriet av Internal Affairs på El-FAHAS, långt borta från Hebron.Den första taxichaufför som vi stannade ville inte ta oss dit. Den andra åtog sig körningen, men av sättet att köra att döma, så önskade han att körningen skulle ta slut så fort som möjligt.
Befästningen vid El-FAHAS är ännu mer extrem än Kiryat Arba. Ingen skriftlig information. Kafka-liknande mardrömsvärld med fjärrstyrda vändkors, metalliska röster som skriker sina instruktioner. Inga tecken som anger var en nykomling ska ta vägen. Slutligen med hjälp av andra väntande hamnade vi på rätt plats. Vi väntade och väntade. Slutligen dök en soldat upp bakom den skottsäkra skärmen. Så fick vi vänta igen tills en israelisk polis dök upp och tog Noahs uppgifter. Efter en stund fick Noah veta, att eftersom hans son hade misshandlat en soldat, så fick han inte lämna några klagomål. Av polismannens ögon att döma så var sonen redan inför rätta och dömd.
Under fyra timmar hade vi gjort långa dyra resor – utan något resultat, mer än att Noah nu visste var hans son fanns. Vi återvände till Hebron.
I går besökte vi den ödsliga palestinska kulle där Noa lever. På toppen av kullen finns resterna av hans hus. Liksom de flesta hus här var det i grunden en konkret låda. Rivningstekniken enkel. En knuff av en bulldozer i varje hörn. Och Noahs hus är nu praktiskt taget platt som en pannkaka. Noah's bror har hämtat fårflocken till kullar där det finns vatten. Organisationer i Hebron försöker hitta en vattenledning för fåren och getterna, så att Noa och hans flock kan återvända till sin egen jord.
Noah har oturen att bo i område C på Västbanken. Som en del av det så kallade Osloavtalet är Västbanken uppdelad på tre områden: A, B och C. Område C är under fullständig israelisk militär och civil kontroll. Den israeliska myndigheten betraktar en byggnad eller hål i marken (som en cistern är) utformade efter 1967, som olaglig, om den byggdes utan tillstånd. Problemet är att tillstånd är nästan omöjligt att få. Palestinierna behöver bygga, så många tvingas att bygga utan tillstånd. Risken du tar är att den israeliska armén anländer. Med sina tunga maskiner, görs du hemlös, och i Noahs fall hotas hela ditt liv och din inkomstkälla.
Senare på dagen träffade vi Noahs hustru och några av de yngre barnen i sina hyrda rum.Hans fru var i tårar. Hon har förlorat sitt hem, hennes levebröd - och nu hennes son. Om sonen fälls, så kommer han att få sitta i fängelse under många månader.
Hon sa till min arabisktalande kollega: ”Var snäll och låt mig få min son tillbaka.”
Om vi bara kunde. Och många andra söner, som sitter i Israeliska militära fängelser.
Idag ringde Noah på nytt på vår dörr, lika vilsen som förut. Nu kom han från Ramallah, trodde att han skulle få träffa sin son, men man sa att sonen fått en arm bruten och var förd till ett sjukhus, men han fick inte veta vart. Vi kontaktade olika myndigheter och för Noah är det nu bara att vänta.
Lika vilsen oviss om framtiden som tidigare, men han vet att vi gör allt som står i vår makt för att hjälpa.
CPT Hebron 15 oktober 2010
söndag 26 september 2010
Lövhyddohögtid - Sukkot
När vi kom ut på morgonen för att gå till respektive checkpoint för Skolkontroll, så visade det sig att portarna ut från Old City var stängda. Det har hänt tidigare under judiska högtider, men vi får aldrig veta vilka dagar det händer. Då är det bara att försöka ”plan B”, ta sig ut genom en tunnel och via huset där ”Ladderlady” bor. Hon heter Suhur och har en stege ut från andra våningen, ut på gatan som leder till skolorna i området. Hon har länge hjälpt människor att ta genvägen via sitt hus och stegen, istället för den långa vägen som kan ta mer än en halvtimme att gå.
Paulette och jag stannade på gatan nedanför stegen och hejade på de lärare och skolbarn som kom klättrande nerför stegen och snabbt tog sig över gatan som ”bara judar” får gå på. Nu kunde de komma till sina skolor i tid. Många poliser och soldater fanns i området, judar kom med vandrande med sina kvistar inför högtiden. Vi hälsade dem med Shalom, det var bara en kvinna som log och hälsade tillbaka, resten ignorerade oss totalt. Så kom en polis fram till oss och sa att vi inte fick stå där, han var inte mottaglig för våra argument, så vi tog det säkra för det osäkra och tog oss uppför stegen till Suhur. När hon var tvungen att gå till sitt arbete, så gick vi tillbaka till Old City samma väg som vi kom. Vi mötte många barn som skulle till skolan, men som fick vända hemåt igen.
Efter en stund kom Donna och Melanie tillbaka från sin checkpoint och kunde berätta att militären rensade andra sidan från palestinska bilar, ”så att bussarna som kom med judiska gäster skulle kunna passera checkpointen obehindrat”. Donna var minst sagt upprörd, eftersom hon sett hur flera bilar fått skador.
När jag kom tillbaka från tandläkaren, vilket är en annan historia, så möttes jag av en mängd kartonger utanför vår ingång. Ett bord var uppställt och en lokal mittemot hade öppna dörrar.
Våra grannar berättade att det var hjälpsändningen från Röda Korset som var på väg. Några barn fanns också där. En av pojkarna sa till mig, ”Sura, sura”, vilket brukar betyda att de vill att jag ska fotografera dem. Den här gången var det kartongerna som han ville att jag skulle föreviga. Glädjen var verkligen påtaglig. Våra grannar berättade att 280 familjer runt området är beroende av dessa matransoner, bestående av säckar med ris, salt, socker, olja, mjöl mm. Anställda på Röda Korset har listor på vilka familjer som ingår i utdelningen, listorna prickas av och smågrabbar kommer med kärror och kör hem varorna till respektive familj. Det är full aktivitet på Chicken Street!
I natt går tiden ut för frysningen av byggandet av bosättningar, vilket i verkligheten fortsatt som förut. Haaretz nyheter berättar att 20 nya mobila hus sattes upp under natten på en kulle utanför Nablus. En palestinsk man dödades av en bosättarvakt i Östra Jerusalem, flera skadades.
Det är oro i luften.
Allt vi kan göra är att be för fred och rättvisa.
CPT Hebron 26 september 2010
Inger Styrbjörn
När vi kom ut på morgonen för att gå till respektive checkpoint för Skolkontroll, så visade det sig att portarna ut från Old City var stängda. Det har hänt tidigare under judiska högtider, men vi får aldrig veta vilka dagar det händer. Då är det bara att försöka ”plan B”, ta sig ut genom en tunnel och via huset där ”Ladderlady” bor. Hon heter Suhur och har en stege ut från andra våningen, ut på gatan som leder till skolorna i området. Hon har länge hjälpt människor att ta genvägen via sitt hus och stegen, istället för den långa vägen som kan ta mer än en halvtimme att gå.
Paulette och jag stannade på gatan nedanför stegen och hejade på de lärare och skolbarn som kom klättrande nerför stegen och snabbt tog sig över gatan som ”bara judar” får gå på. Nu kunde de komma till sina skolor i tid. Många poliser och soldater fanns i området, judar kom med vandrande med sina kvistar inför högtiden. Vi hälsade dem med Shalom, det var bara en kvinna som log och hälsade tillbaka, resten ignorerade oss totalt. Så kom en polis fram till oss och sa att vi inte fick stå där, han var inte mottaglig för våra argument, så vi tog det säkra för det osäkra och tog oss uppför stegen till Suhur. När hon var tvungen att gå till sitt arbete, så gick vi tillbaka till Old City samma väg som vi kom. Vi mötte många barn som skulle till skolan, men som fick vända hemåt igen.
Efter en stund kom Donna och Melanie tillbaka från sin checkpoint och kunde berätta att militären rensade andra sidan från palestinska bilar, ”så att bussarna som kom med judiska gäster skulle kunna passera checkpointen obehindrat”. Donna var minst sagt upprörd, eftersom hon sett hur flera bilar fått skador.
När jag kom tillbaka från tandläkaren, vilket är en annan historia, så möttes jag av en mängd kartonger utanför vår ingång. Ett bord var uppställt och en lokal mittemot hade öppna dörrar.
Våra grannar berättade att det var hjälpsändningen från Röda Korset som var på väg. Några barn fanns också där. En av pojkarna sa till mig, ”Sura, sura”, vilket brukar betyda att de vill att jag ska fotografera dem. Den här gången var det kartongerna som han ville att jag skulle föreviga. Glädjen var verkligen påtaglig. Våra grannar berättade att 280 familjer runt området är beroende av dessa matransoner, bestående av säckar med ris, salt, socker, olja, mjöl mm. Anställda på Röda Korset har listor på vilka familjer som ingår i utdelningen, listorna prickas av och smågrabbar kommer med kärror och kör hem varorna till respektive familj. Det är full aktivitet på Chicken Street!
I natt går tiden ut för frysningen av byggandet av bosättningar, vilket i verkligheten fortsatt som förut. Haaretz nyheter berättar att 20 nya mobila hus sattes upp under natten på en kulle utanför Nablus. En palestinsk man dödades av en bosättarvakt i Östra Jerusalem, flera skadades.
Det är oro i luften.
Allt vi kan göra är att be för fred och rättvisa.
CPT Hebron 26 september 2010
Inger Styrbjörn
lördag 18 september 2010
Hebron
Min första rapport på CPT i Hebron
Ramadan är slut och det firas med stor fest under dagarna tre. Eid al Fitr. Första dagen är alla affärer stängda och dagen tillbringas med familjen. De andra dagarna är fortfarande de flesta affärer stängda och man gör visit hos mostrar, morbröder osv. Släkten är mycket viktig i den här kulturen.
Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani. Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.
Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani. Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.
Här hörs ständigt kackel från höns och tupparnas galande, även om vi bor en trappa upp. På kvällarna börjar hundarna skälla, ibland som om de vore galna. Minareterna runt omkring sänder ut sina bönerop, under Ramadan startade de klockan fyra, vilket man inte kunde undgå att höra.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?
Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Al Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.
Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt. Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.
På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset. Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?
Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Al Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.
Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt. Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.
På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset. Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.
I morgon börjar skolorna här och då finns vi närvarande runt check-pointar och skolor, när de börjar och när de slutar. Vi finns också vid Bweireh – allt för att skydda barnen. När vi kom ut på morgonen fick vi veta att Old City var stängt pga. judisk helgdag. Så barnen och vi själva fick gå hem.
Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.
Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21. Men det till trots, rycker vi ut de flesta tider på dygnet.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.
Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.
Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.
Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21. Men det till trots, rycker vi ut de flesta tider på dygnet.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.
Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.
Jag o Ellen på Matar Al Quds
Inger Styrbjörn
Hebron den 14 september 2010
Hebron den 14 september 2010
fredag 26 februari 2010
Aktion vid Migrationsverket
Kl 07.30 - 08.00 dag genomfördes en enkel ickevåldsaktion vid Migrationsverket i Malmö (mottagnings och tillståndsenheten).
Aktionen var initierad av CPT Sverige och bestod av en kristen ritual av social exorcism där aktionsdeltagarna verbalt identifierade de andliga makter och krafter som ryms i mänskliga strukturer och system och böjer dem bort från sina givna funktioner och istället mot maktmissbruk, girighet, orättvisa och våld. Krafter som också infiltrerar och påverkar Migrationsverket och får den institutionen att förfela sitt uppdrag att visa generositet och gästfrihet mot skyddsbehövande.
I ritualen identifierade också deltagarna själva sin egen brutenhet och bekände hur också de påverkas av dessa makter, men att de samtidigt är del av kyrkan, hoppets folk, som tror på en generös, gästfri Gud och ett annat rike som den har uppdrag att verka för här och nu.
Ritualen avslutades därför med en exorcism ("utdrivning") av de makter som påverkar Migrationsverket och en bön om förnyelse av institutionens syfte.
---
Följande är delar ur det statement som också delades ut som flygblad under aktionen;
"När Utlänningslagen infördes 31 mars 2006 var det många som hade stora förhoppningar om att migrationsprocessen skulle bli öppnare, mer jämlik och att det skulle bli möjligt att i ökad utsträckning få asyl som flykting eller skyddsbehövande igen. Kyrkorna har i sitt arbete sett att det inte blev så.
Diakoner, församlingsassistenter, präster, pastorer och frivilliga följer nedbrutna kvinnor till sjukhuset, tar hand om skräckslagna barn, köper kläder och mat till gömda familjer, tröstar dem när fullt uniformerade gränspoliser har stormat in tidigt på morgonen för att leta efter id-handlingar.
Sverige har länge gett sken av att vara ett öppet och välkomnande land, men verkligheten är inte sådan. Kraven för att få uppehållstillstånd är orimligt höga. Lagarna som styr detta tycks få en mer och mer omänsklig tolkning.
Den orättfärdiga asylpolitiken i Sverige måste förändras i grunden. Vi protesterar mot att människor utvisas till väpnade konflikter och förtryck och ställer oss bakom Sveriges Kristna Råds krav;
· att Sverige ska vara en fristad för skyddsbehövande
· att asylsökande ska bemötas rättvist och humant
· att Sverige fullt ut lever upp till FN:s konvention om barnets
rättigheter"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)