Christian Peacemaker Teams

I januari kommer CPT Sveriges första nyhetsbrev

2011-12-13T11:53:00.001-08:00

Prenumerera på CPT Sveriges nyhetsbrev genom att gå med i vår yahoogrupp. Det gör du genom att skicka ett mejl till
cptsverige-subscribe@yahoogroups.com

Anteckningar från Hebron 2 - Dietrich Bonhoeffer och medlidandet

2011-08-09T13:25:00.000-07:00

Under augusti månad jobbar jag med CPT i Hebron. Anteckningar och reflektioner därifrån finns på min blogg, men några stycken kommer också att dyka upp här, som den nedanstående.

---

Det blir en del Dietrich Bonhoeffer nu. Hoppas ni står ut med följande omväg till en reflektion om att vara närvarande här!

I den inledande delen av "Motstånd och underkastelse" (en julhälsning skriven 1942, i väntan på sin arrestering) gör Bonhoeffer en kort betraktelse om medlidande. Han skriver om vår okänslighet för andras lidande, de mekanismer som bidrar till detta och som "låter sig anföras som ursäkt för detta". (vi känner oss oförmögna att ta in världens lidande, vi stålsätter oss, vaknar inte för andras lidande förrän vi själva är i "skarpt läge") Så fortsätter han;

" ... kristligt sett kan alla dessa ursäkter inte skyla, att kärnan i allt detta är ett trångt hjärta. Kristus undandrog sig lidandet tills hans stund var kommen, men då gick han det av fri vilja till mötes, tog det och övervann det."

"Vi är inte Kristus, men vill vi vara kristna så betyder det att vi skall få del i Kristi hjärtas rikedom genom ansvarig gärning, fria att när stunden är inne möta faran med äkta medlidande, som väller fram inte ur ängslan men ur Jesu Kristi befriande och förlösande kärlek till alla lidande. Passivt avvaktande och trögt åskådande är inte kristen hållning"

Bonhoeffer påminner oss om detta enkla - och tilllsynes självklara - att medlidande är att ställa oss vid "den andres " sida och att veta hur och när vi ska vara närvarande. Ett "ställföreträdande lidande" i ordets rätta mening alltså, där vi lider tillsammans med, inte i stället för (för det är den stoiska hjältens handling) den andre. Det är en riktig utmaning för oss människor med böjelsen att vilja fixa situationen och ställa allt till rätta - som om vi kan bära ett sådant ansvar för att styra historien i rätt riktning.

Det är en riktig och ständigt pågående utmaning för CPT i alla områden vi arbetar där vi till sist, som pilgrimer i världen, måste låta oss göras onödiga, kliva åt sidan och släppa ansvaret till våra lokala partners. Vi behöver ständigt träna oss i att "glömmas bort" till förmån för det som är viktigt att komma ihåg; Att Guds rike blir synligt (här specifikt genom förlåtelse, försoning och hel gemenskap)

När jag sitter och läser teamets manualer om hur vi ska se på vårt arbete här påminns jag ständigt om detta och det är så klart inte utan anledning som det sker. I våra samtal inom teamet behöver vi hela tiden påminna oss om det och till sist när vi "gör vårt arbete" (när vi patrullerar, kollar checkpoints, eskorterar herdar och skolbarn eller stöttar ickevålsaktioner) så påminns vi i praktiken.

Allt detta är, så klart, en viktigt påminnelse och en riktig utmaning för vem som helst som vill följa Jesus Kristus oavsett sammanhang och förutsättningar.

Imorgon är jag koreograf

2011-07-21T20:43:00.000-07:00

Så går jag äntligen i Ingers, Linus och Andreas fotspår på CPTs utbildning. Jag har tidigare skrivit lite om utbildningen på engelska. Syftet med utbildningen är att vi ska förberedas för att åka ut som voluntärer med CPT. Den första veckan avslutas med att vi runt lunch i morgon (läs idag), utför en ickevåldsaktion här i Chicago.

Tidigt i utbildningen så pratade vi om att lärande sker när vi kliver ut ur bekvämlighetszonen, går utanför det vi brukar göra, tar på oss nya uppgifter och utsätter oss för nya erfarenheter. Samtidigt gäller det att inte gå för långt från bekvämlighetszonen för då riskerar vi hamna i "alarm zone", tänker att det blir varningszonen eller något sådant, då har vi utsatt oss för alldeles för stora utmaningar och riskerar att inte reda ut situationen.

I onsdags skulle vi dela in oss i grupper för att förbereda morgondagens aktion. Grupperna var scenario - typ övergripande planering, skriva flyer, ta kontakt med massmedia och rekvisita. En av de andra deltagarna sa till mig att hon var mest bekväm med rekvisita, men att hon skulle välja mediagruppen eftersom den skulle utmana henne mest. Jag tänkte att alla grupperna skulle innebära nya utmaningar, men att rekvisita nog skulle utmana mig mest och valde därför den. Det var två till i gruppen, men när det blev kväll så var de tvungna att syssla med annat, så då var jag helt plötsligt ensam i gruppen. Det gillade jag inte alls, och jag blev lite handlingsförlamad, men fick ändå ihop fem stycken livbojar. När jag höll på och ritade livbojarna påmindes jag om att jag är perfektionist och att det leder till att jag undviker uppgifter som att jag inte kan utföra väldigt bra eller lyckas med. Eftersom övning ger färdighet så tänker jag att min strävan efter det perfekta också har hindrat mig från att utveckla nya färdigheter.

Idag fortsatte planering och vi skulle välja roller till morgondagens aktion. Bland rollerna fanns t ex leda sånger, vara kontaktperson för polis och media och fotograf. En annan roll var att vara "koreograf" vilket bl a innebär att välkomna de deltagare som inte är med i gruppen och se till att de får en uppgift, att se till att aktion flyter på och att skyltar och gatuteater är synliga och tydliga - och styra upp saker och ting om det inte är så. När jag sa att det skulle vara en utmaning för mig som jag inte var helt säker på att klara av så blev jag så klart uppmuntrad och utmanad till att ta den uppgiften...

Rapport från CPT europas första sammankomst

2011-05-01T03:23:00.000-07:00

Sista torsdagen i mars samlades tio CPT:are i Menno-Heim, Mennonitförsamlingen i Berlins kyrkolokal, för CPT europas första "convergence". Deltagarna kom från Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Från Sverigedeltog Andreas och jag. Fredag förmiddag ägnades åt samtal kring hur vi kan arbeta mot rasism och hur vi påverkas av rasism och vi såg även den här filmen. Innan vi såg filmen hade vi fått frågan "På vilket sätt ser du i din vardag att du privilegieras pga att du är vit?". Jag kände att jag inte hade något svar på frågan och efter att ha sett filmen så insåg jag att jag inte ser hur jag är privilegierad pga min hudfärg. Samtidigt påmindes jag om den här artikeln som jag läst på vägen till Berlin. En annan tanke som började snurra - och som även väcktes av en annan deltagare - var om det inte är så att vi tenderar att externalisera rasism - att se rasismen hos andra som t ex sverigedemokraterna och inte hos oss själva.

Efter lunch åkte vi in till centrala Berlin för att överlämna ett brev gällande situationen i byn Las Pavas till den colombianska ambassaden (här kan du läsa och skriva på brevet). För att uttrycka vår sorg över hur byborna behandlats och behandlas gick vi i en långsam procession från tunnelbanestationen Wittenberg-Platz till ambassaden.

Ambassaden låg i ett kontorshus och väl där gick tre personer upp till ambassaden för att försöka lämna brevet till ambassadören och dokumentera det med ett fotografi, medan vi sju andra stannade innanför dörrarna på första våningen och läste en liturgi skriven av CPT:s team i Colombia. Tyvärr var inte ambassadören där, så brevet lämnades till hennes sekreterare.

När vi kom tillbaka till Menno-Heim så började andra deltagare anlända. De kom från Storbritannien, Holland och Tyskland och hade antingen varit i kontakt - eller varit ute - med CPT tidigare eller så var de intresserade av CPT:s arbete. Vi åt middag tillsammans och sedan samtalade vi som varit med sedan torsdagen kring de förslag på nytt “visions-statement” för CPT som kommit in.

Lördagens frukost följdes av en kort gudstjänst inspirerad av kväkartraditionen och sedan följde i rask takt en kort genomgång av CPT:s historia, rapporter från arbetet i Irak, Kanada och Palestina och en sammanfattning av vår diskussion kring rasism. Nästa programpunkt var smågrupper där vi fick välja att fördjupa oss i något av teamens arbeten. Efter lunchen fortsatte vi med att berätta om vad som händer med CPT i de olika länder som var representerade, vad vi vill göra och vad vi skulle kunna göra tillsammans. Lördagen avslutades som de andra dagarna med middag och gemenskap.

I söndags morse lämnade vi de andra under frukosten för att hinna i tid till bussen hem till Sverige, trötta efter de senaste dagarnas intensiva program, men glada över de människor vi fått träffa och med ett förnyat fokus på att gå i fredsfurstens och snickarsonens fotspår.

Om Fotboll och brandbomber - Gästblogg av Daniel Fritzon

2011-01-06T05:18:00.000-08:00

I slutet av november förra året åkte jag på en studieresa till Palestina/Israel med Christian Peacemaker Teams. Vi var en grupp på tretton personer som besökte olika organisationer, städer och byar för att försöka förstå mer om vad det innebär att leva i Palestina och Israel idag.

När resan närmade sig sitt slut åkte vi till södra västbanken och en solig fredag eftermiddag kom vi till den lilla byn Susya. Där träffade vi Abed som berättade om byn och dess historia. I början av 1980-talet blev de bortkörda från delar av sitt land, land som de har papper på att de äger sedan den Ottomanska tiden, dvs före britterna tog över 1920, och bosättningen Susya grundades. Byborna bodde tidigare i grottor, men efter att ha fått sina grottor förstörda av bosättare och militär bor de numera i tält.

Byn ligger på en höjd och på höjderna runt omkring ligger bosättningar. Trots att byborna har mark med olivträd på vägen upp till höjden till en av de närmsta bosättningarna får de inte beträdda marken på andra sidan dalen mer än två dagar per år.

Till skillnad från bosättningarna är inte byn ansluten till el- och vattennät, utan man får sin el från solpaneler och ett litet vindkraftverk och vatten körs dit i tankbilar av en hjälporganisation. Under besöket i Susiya passade vi på att spela fotboll på byns grus- och stenplan. Palestinierna visade upp både snabbhet och fin teknik.

Jag har vuxit upp med att spela och titta på fotboll, och även om fotboll kan leda till uppdelningar och konflikter mellan människor som följer olika lag, ledde den här till gemenskap. Jag minns också byborna för deras gästfrihet när de bjöd på mat och husrum, och deras mod när fortsätter bekämpa ockupationen med icke-våld.

Tyvärr kan jag inte lämna Susiya där, eller om det är Susiya som inte lämnar mig där, för i helgen kom Susiya tillbaka till mig, och det genom ett attentat som inträffade för en vecka sedan, natten till tisdagen den 28 december. En av byborna, Hajja Sara, vaknar mitt i natten av att hennes hundar skäller. Hon går ut och ser att två kökstält i närheten av tältet där hon sover brinner. Hon ser också en bil starta och påbörja sin färd mot bosättningen Susya. Hennes son Ahmed vaknar också och hinner få ut gasbehållarna ur kökstälten innan de exploderar. Grannarna kommer och hjälper till med att släcka elden, och tur är det, för brandbilen från närmsta staden Yatta, stoppas av israeliska soldater och kommer inte fram förrän de lyckats släcka elden på egen hand. Här nedan är ett videoklipp från organisationen Operation Dove som arbetar i området tillsammans med Christian Peacemaker Teams:

Den israelisk-palestinska organisationen Village Group skriver här om detta attentat och några till. Här finns bilder från Operation Dove som skriver om attentatet här. Samuel Nichols som arbetar med Christian Peacemaker Teams skriver om det här.

UPPDATERING 10 januari 2010:

Det förändrar inte den utsatta situationen för Sara Hajji och hennes grannar i Susiya, men tack vare donationer har hon nu fått ett nytt kökstält och ny köksutrustning är på väg.

Noa och hans son Zed

2010-11-06T11:49:00.000-07:00

När vi passerat checkpointen Qitoun, sitter han där i en gammal vit bil.
Zed, Noah’s son, som släpptes ur fängelset i går kväll.
Han hälsar och kör oss genast till familjens tillfälliga bostad på två rum. Ingen av oss säger så mycket, vad säger man till en 14-årig, som just släppts ur fängelse efter mer än tre veckor. Man bara känner. Noah möter oss ute på gården. Han strålar! Syskonen omringar oss och vi välkomnas in till familjens bostad. Zed’s mamma, som varit så deprimerad och orolig för sin son, lyser som solen.
Noah ringde tidigare på dagen och lämnade glädjebudet, samt ville att vi skulle komma hem till familjen – det kunde inte vänta, vi skulle vara de första besökarna. Vi kände oss glada och hedrade.
Vi blir serverade juice av Zed’s mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet. Glädje, tacksamhet och lycka fyller varenda vrå.
Rummet har madrasser runt väggarna, men plaststolar plockas fram att sitta på för oss besökare, samt för Noah och hans son. Jag slår mig ner på en madrass bredvid Noah’s mamma. Vi byter några ord på min stapplande arabiska. Fathiyeh och Tarek, som båda talar flytande arabiska lyssnar till Noah’s berättelse.
Zed sitter bredvid sin pappa, som berättar hur sonen flyttats mellan olika fängelser. Hur han blivit slagen och misshandlad när han arresterades. Armen var aldrig bruten, däremot var hans hand skadad av slag från batonger. På ett fängelse var medfångarna illegala bosättare, vilka också hade slagit och trakasserat honom. (När jag läser Genevekonventionen, IV:33-64,bryter Israel som ockupationsmakt, alla ockupationens lagar).
Noah berättar att han kunnat låna ihop de 1000 Nis, som krävts för att få sonen fri. De organisationer som lovat stödja honom, har hittills inte lyckats få fram någon hjälp. ”Action for hunger” lovade att hjälpa till med foder och vattenförsörjning. Röda Korset skulle sätta upp ett nytt tält och ett litet skjul för matlagning och övernattning. Defence ministry hade lovat pengar för att få sonen fri. Den här dagen är vi alla bara glada, det viktigaste är att Zed fått sin frihet och att föräldrarna fått hem sin son.
Jag påpekar att Noah har klippt sitt hår och han berättar skrattande att folket på fängelset Ofer anklagade honom att tillhöra Hamas, därför lät han klippa håret och raka av sitt skägg.
Det behövs så lite, i det av Israel ockuperade Palestina, för att få en terroriststämpel. Inte ens en fattig herde, som varken kan läsa eller skriva, går fri.
Zed ska köra oss tillbaka till checkpointen och vi går ut till den vita bilen. Jag ser att nummerplåtarna saknas och det är inte var dag jag sätter mig i en bil med en 14-åring vid ratten. Jag undrar mycket hur han mår inuti. Han ser så stark ut och han vägrade att skriva under något erkännande trots påtryckningar. Utåt verkar han inte vara skadad eller knäckt. Jag kan inte låta bli att tänka på den unge herden David, som för så länge, länge sedan lyckades besegra den store Goliat.
Vi skulle så gärna vilja hjälpa den här familjen med ekonomiska medel, men i CPT är vi inte tillåtna att ge bistånd i form av pengar eller andra gåvor. Vi får lita på våra böner och alla goda krafter.
Alla helgons dag 6 november 2010
Inger Styrbjörn

Snälla, låt mig få min son tillbaka...

2010-11-06T11:41:00.000-07:00

Noah är en herde. Han har en flock på ungefär tvåhundra får och getter som han betar på en sluttning cirka 17 km från Hebron.
Tills den här veckan kände vi inte Noah ... Utom från Bibeln.
Sedan gick han in i vårt liv vid en vägspärr. Han närmade sig mig en tisdag morgon vid vägspärren där vi varje dag följer barn och lärare på väg till två skolor. Jag förstod tillräckligt mycket arabiska för att förstå att något var fruktansvärt fel, och visade mannen till en annan kollega som talar flytande arabiska, för att han skulle få hjälp.
Detta är Noahs berättelse.För tio veckor sedan rev den israeliska militären Noahs hus. Han är gift och har sju barn. De blev nu hemlösa. Hustrun och de yngsta barnen lever nu i två hyrda rum, här i Hebron. Röda Korset ställde ett tält till förfogande åt Noah för att han skulle kunna finnas i närheten av sina djur. Han satte upp ett enkelt träskjul som förråd, så att han kunde laga mat till sig och sonen, som brukade vara med honom ute för att valla får och getter.
Kl 8.00 förra måndagsmorgonen kom den israeliska militären tillbaka. Den här gången förstörde de cisternen han använder för att kunna vattna sin hjord. De slängde tältet i cisternen tillsammans med hans krossade hydda, sängkläder, kläder, leksaker och husgeråd, sedan fyllde de resten av cisternen med grus. Noah berättar att soldaterna sparkade och slog hans hjord, en av tackorna fick missfall av slagen. Hans fjorton år gamla son var med honom och protesterade.

Det kan ha varit en fysisk konfrontation. Vi vet att två soldater hävdar att pojken gav dem skrapmärken. Vi var inte där, så vi vet inte riktigt vad som hände, men jag kan tänka mig att det är den mest naturliga sak i världen att försöka stoppa förstörelsen av något så värdefullt som en vattencistern. Vad som hände, var att sonen greps.

På tisdag morgon Noa var mycket vilsen och upprörd när han kom till oss vid checkpointen med en bild av sitt rivna hus. Han hade ingen aning om var hans son hölls fången. Han hade inget vatten vare sig till sig själv eller till sina djur. Han hade inte sovit på hela natten. Allt var kaos och han var som i en dimma.
Framför allt ville han veta var hans son fanns. Vi följde med honom till en israelisk polisstation i Hebron. Dekunde inte hjälpa, han var tvungen att ta sig till polisstationen invid den illegala bosättningen Kiryat Arba för att göra en anmälan. Vi följde honom dit. Kiryat Arbas polisstation ser ut som en militärbefästning. Betongväggar, staket, taggtråd och övervakningskameror. Palestinierna måste anmäla sig per telefon. Det tog mer än en halvtimma innan Noah kunde nå någon människa via telefonen och han fick då veta att hans son fanns i militärfängelset Ofer nära Ramallah, minst två timmars bilresa från Hebron.
Noah ville göra en anmälan mot soldaterna, men det fick han inte göra utan skulle då ta sig till det israeliska ministeriet av Internal Affairs på El-FAHAS, långt borta från Hebron.Den första taxichaufför som vi stannade ville inte ta oss dit. Den andra åtog sig körningen, men av sättet att köra att döma, så önskade han att körningen skulle ta slut så fort som möjligt.
Befästningen vid El-FAHAS är ännu mer extrem än Kiryat Arba. Ingen skriftlig information. Kafka-liknande mardrömsvärld med fjärrstyrda vändkors, metalliska röster som skriker sina instruktioner. Inga tecken som anger var en nykomling ska ta vägen. Slutligen med hjälp av andra väntande hamnade vi på rätt plats. Vi väntade och väntade. Slutligen dök en soldat upp bakom den skottsäkra skärmen. Så fick vi vänta igen tills en israelisk polis dök upp och tog Noahs uppgifter. Efter en stund fick Noah veta, att eftersom hans son hade misshandlat en soldat, så fick han inte lämna några klagomål. Av polismannens ögon att döma så var sonen redan inför rätta och dömd.
Under fyra timmar hade vi gjort långa dyra resor – utan något resultat, mer än att Noah nu visste var hans son fanns. Vi återvände till Hebron.
I går besökte vi den ödsliga palestinska kulle där Noa lever. På toppen av kullen finns resterna av hans hus. Liksom de flesta hus här var det i grunden en konkret låda. Rivningstekniken enkel. En knuff av en bulldozer i varje hörn. Och Noahs hus är nu praktiskt taget platt som en pannkaka. Noah's bror har hämtat fårflocken till kullar där det finns vatten. Organisationer i Hebron försöker hitta en vattenledning för fåren och getterna, så att Noa och hans flock kan återvända till sin egen jord.
Noah har oturen att bo i område C på Västbanken. Som en del av det så kallade Osloavtalet är Västbanken uppdelad på tre områden: A, B och C. Område C är under fullständig israelisk militär och civil kontroll. Den israeliska myndigheten betraktar en byggnad eller hål i marken (som en cistern är) utformade efter 1967, som olaglig, om den byggdes utan tillstånd. Problemet är att tillstånd är nästan omöjligt att få. Palestinierna behöver bygga, så många tvingas att bygga utan tillstånd. Risken du tar är att den israeliska armén anländer. Med sina tunga maskiner, görs du hemlös, och i Noahs fall hotas hela ditt liv och din inkomstkälla.
Senare på dagen träffade vi Noahs hustru och några av de yngre barnen i sina hyrda rum.Hans fru var i tårar. Hon har förlorat sitt hem, hennes levebröd - och nu hennes son. Om sonen fälls, så kommer han att få sitta i fängelse under många månader.
Hon sa till min arabisktalande kollega: ”Var snäll och låt mig få min son tillbaka.”
Om vi bara kunde. Och många andra söner, som sitter i Israeliska militära fängelser.
Idag ringde Noah på nytt på vår dörr, lika vilsen som förut. Nu kom han från Ramallah, trodde att han skulle få träffa sin son, men man sa att sonen fått en arm bruten och var förd till ett sjukhus, men han fick inte veta vart. Vi kontaktade olika myndigheter och för Noah är det nu bara att vänta.
Lika vilsen oviss om framtiden som tidigare, men han vet att vi gör allt som står i vår makt för att hjälpa.

CPT Hebron 15 oktober 2010

2010-09-26T07:32:00.001-07:00

Lövhyddohögtid - Sukkot
När vi kom ut på morgonen för att gå till respektive checkpoint för Skolkontroll, så visade det sig att portarna ut från Old City var stängda. Det har hänt tidigare under judiska högtider, men vi får aldrig veta vilka dagar det händer. Då är det bara att försöka ”plan B”, ta sig ut genom en tunnel och via huset där ”Ladderlady” bor. Hon heter Suhur och har en stege ut från andra våningen, ut på gatan som leder till skolorna i området. Hon har länge hjälpt människor att ta genvägen via sitt hus och stegen, istället för den långa vägen som kan ta mer än en halvtimme att gå.

Paulette och jag stannade på gatan nedanför stegen och hejade på de lärare och skolbarn som kom klättrande nerför stegen och snabbt tog sig över gatan som ”bara judar” får gå på. Nu kunde de komma till sina skolor i tid. Många poliser och soldater fanns i området, judar kom med vandrande med sina kvistar inför högtiden. Vi hälsade dem med Shalom, det var bara en kvinna som log och hälsade tillbaka, resten ignorerade oss totalt. Så kom en polis fram till oss och sa att vi inte fick stå där, han var inte mottaglig för våra argument, så vi tog det säkra för det osäkra och tog oss uppför stegen till Suhur. När hon var tvungen att gå till sitt arbete, så gick vi tillbaka till Old City samma väg som vi kom. Vi mötte många barn som skulle till skolan, men som fick vända hemåt igen.

Efter en stund kom Donna och Melanie tillbaka från sin checkpoint och kunde berätta att militären rensade andra sidan från palestinska bilar, ”så att bussarna som kom med judiska gäster skulle kunna passera checkpointen obehindrat”. Donna var minst sagt upprörd, eftersom hon sett hur flera bilar fått skador.

När jag kom tillbaka från tandläkaren, vilket är en annan historia, så möttes jag av en mängd kartonger utanför vår ingång. Ett bord var uppställt och en lokal mittemot hade öppna dörrar.
Våra grannar berättade att det var hjälpsändningen från Röda Korset som var på väg. Några barn fanns också där. En av pojkarna sa till mig, ”Sura, sura”, vilket brukar betyda att de vill att jag ska fotografera dem. Den här gången var det kartongerna som han ville att jag skulle föreviga. Glädjen var verkligen påtaglig. Våra grannar berättade att 280 familjer runt området är beroende av dessa matransoner, bestående av säckar med ris, salt, socker, olja, mjöl mm. Anställda på Röda Korset har listor på vilka familjer som ingår i utdelningen, listorna prickas av och smågrabbar kommer med kärror och kör hem varorna till respektive familj. Det är full aktivitet på Chicken Street!

I natt går tiden ut för frysningen av byggandet av bosättningar, vilket i verkligheten fortsatt som förut. Haaretz nyheter berättar att 20 nya mobila hus sattes upp under natten på en kulle utanför Nablus. En palestinsk man dödades av en bosättarvakt i Östra Jerusalem, flera skadades.
Det är oro i luften.
Allt vi kan göra är att be för fred och rättvisa.

CPT Hebron 26 september 2010
Inger Styrbjörn

Hebron

2010-09-18T12:06:00.000-07:00

Min första rapport på CPT i Hebron

Ramadan är slut och det firas med stor fest under dagarna tre. Eid al Fitr. Första dagen är alla affärer stängda och dagen tillbringas med familjen. De andra dagarna är fortfarande de flesta affärer stängda och man gör visit hos mostrar, morbröder osv. Släkten är mycket viktig i den här kulturen.

Jag har nu varit i Hebron lite mer än en vecka och försökt sätta mig in i rutinerna, om det finns några? Vårt team här nere består just nu av sex personer plus teamet på tre personer från byn At Tuwani. Vi hyr tre lägenheter i ett gammalt hus i hjärtat av Old City, som är ockuperat och styrs från Israel.

Här hörs ständigt kackel från höns och tupparnas galande, även om vi bor en trappa upp. På kvällarna börjar hundarna skälla, ibland som om de vore galna. Minareterna runt omkring sänder ut sina bönerop, under Ramadan startade de klockan fyra, vilket man inte kunde undgå att höra.
Runt omkring oss har vi militärförläggning med soldater, som ska skydda de bosättare som slagit sig ner här och ockuperat några hus med regeringens goda minne. Bosättarna här är de mest fanatiska och våldsbenägna på hela Västbanken. De anser att de har fått landet av Gud och att de har rätt att köra bort palestinierna från deras hem. Vart – är inte deras business?

Samma vecka som jag reste ner dödades fyra bosättare någonstans söder om Hebron, vilket har betytt att de illegala bosättarna runt Hebron hämnas på sina palestinska grannar. De försökte köra bort en bonde från hans hus med stenkastning och okvädingsord, samt brände ner skörden på hans åker. Hos en annan palestinier bröt de sig in i vindruveodlingen, skar ner klasar med druvor, som de sedan kastade på marken och trampade sönder. Vid samma by, Al Bweireh, som ligger intill bosättningen Harsina, brukar de skrämma barnen på sin väg till skolan.

Lite längre ner längs stora vägen ligger Baqaá Valley. En grönskande dal, full av frukter och grönt. Förra veckan kom militären och ockuperade ett hus, körde in familjen i ett rum medan de genomsökte huset och tog sedan över taket och en mellanvåning.
I byn bor också Atta och hans familj. De är grannar till det ockuperade huset och har under ett antal år hemsökts av militär och bosättare. Marken har konfiskerats, ca 52 dunum (ar) har tagits ifrån dem.
Runt huset har de nu tillgång till sju meter på baksidan, 10 meter på två sidor och 25 meter där man har sin entré. I torsdags fick de nytt besök av militären, under tre timmar gick de runt och ritade, samt mätte upp en karta över huset. Atta fick inte veta varför de gjorde detta eller för vilket ändamål, däremot blev han kallad till Civila administrationen för att besvara frågor.

På andra sidan stora vägen bor hans tre bröder och mamma i en grönskande oas. Harsina är deras närmsta grannar och bröderna har blivit bestulna på stora mängder mark, samtidigt kommer bosättarna och river ner deras odlingar. Familjerna har bott där i många generationer och de visade de grottor vilka de bodde i fram till modern tid. Där fanns enorma fikonträd, ett stort valnötsträd och mängder av annan växtlighet. Den ena brodern ville ha så mycket blommor som möjligt runt huset. Dessa båda byar står vi i ständig kontakt med och brukar sova där över natten när det är oroligt.

I morgon börjar skolorna här och då finns vi närvarande runt check-pointar och skolor, när de börjar och när de slutar. Vi finns också vid Bweireh – allt för att skydda barnen. När vi kom ut på morgonen fick vi veta att Old City var stängt pga. judisk helgdag. Så barnen och vi själva fick gå hem.

Vi gör också flera rundor om dagen runt Old City och Moskén för att visa vår närvaro, enligt önskemål från administrationen i Hebron. Vi blir väldigt ofta inviterade in till de olika affärerna för att dricka the eller kaffe. En annan viktig uppgift är att ta emot grupper, som kommer till Hebron på besök. De får information om situationen och kan från vårt tak få en vy över hela det konfliktfyllda området.

Samtidigt dyker det upp besökare, telefonerna ringer, det händer saker för jämnan, vilket gör att det är en väldigt stressig situation här nere på CPT. Min tredje dag här nere, kände jag mig alldeles konfys av alla aktiviteter, all information – kunde för mitt liv inte komma ihåg vad jag gjorde dagen innan. Blev också magsjuk, förmodligen inte av något som jag hade ätit, utan för att jag inte tagit mina piller mot laktosintolerans.
Våra dagar har börjat 8.30, då vi turas om att hålla morgonbön. Vi går igenom dagens agenda och planerar våra olika aktiviteter. Från i morgon ska vi vara vid skolorna 7.30, så då blir dagarna lite längre, men någonstans har man bestämt att inte fortsätta besök eller vandringar efter kl 21. Men det till trots, rycker vi ut de flesta tider på dygnet.
Frukost och lunch äter vi väldigt enkelt, var och en när man har lust. Middag turas vi om att laga och äter sedan tillsammans.
Ingenting har varit sig likt under Ramadan, då har vi många kvällar blivit bortbjudna på Iftar, den måltid som avbryter muslimernas fastedag.

Nu ska jag avsluta denna först rapport från Hebron. Det är nu tisdag och på morgonen försvann elen och vi kan inte veta när den kommer tillbaka. Vi var ju uppe tidigt för att gå till skolorna, sedan skulle vi följa en kvinna från Bweireh till domstolen. Efter att ha suttit o väntat till halv tolv, fick vi veta att hon inte skulle höras förrän om två månader. Så ingenting verkar fungera för oss idag.

Jag o Ellen på Matar Al Quds

Inger Styrbjörn
Hebron den 14 september 2010

Aktion vid Migrationsverket

2010-02-26T04:19:00.000-08:00

Kl 07.30 - 08.00 dag genomfördes en enkel ickevåldsaktion vid Migrationsverket i Malmö (mottagnings och tillståndsenheten).

Aktionen var initierad av CPT Sverige och bestod av en kristen ritual av social exorcism där aktionsdeltagarna verbalt identifierade de andliga makter och krafter som ryms i mänskliga strukturer och system och böjer dem bort från sina givna funktioner och istället mot maktmissbruk, girighet, orättvisa och våld. Krafter som också infiltrerar och påverkar Migrationsverket och får den institutionen att förfela sitt uppdrag att visa generositet och gästfrihet mot skyddsbehövande.

I ritualen identifierade också deltagarna själva sin egen brutenhet och bekände hur också de påverkas av dessa makter, men att de samtidigt är del av kyrkan, hoppets folk, som tror på en generös, gästfri Gud och ett annat rike som den har uppdrag att verka för här och nu.

Ritualen avslutades därför med en exorcism ("utdrivning") av de makter som påverkar Migrationsverket och en bön om förnyelse av institutionens syfte.

---

Följande är delar ur det statement som också delades ut som flygblad under aktionen;

"När Utlänningslagen infördes 31 mars 2006 var det många som hade stora förhoppningar om att migrationsprocessen skulle bli öppnare, mer jämlik och att det skulle bli möjligt att i ökad utsträckning få asyl som flykting eller skyddsbehövande igen. Kyrkorna har i sitt arbete sett att det inte blev så.
Diakoner, församlingsassistenter, präster, pastorer och frivilliga följer nedbrutna kvinnor till sjukhuset, tar hand om skräckslagna barn, köper kläder och mat till gömda familjer, tröstar dem när fullt uniformerade gränspoliser har stormat in tidigt på morgonen för att leta efter id-handlingar.

Sverige har länge gett sken av att vara ett öppet och välkomnande land, men verkligheten är inte sådan. Kraven för att få uppehållstillstånd är orimligt höga. Lagarna som styr detta tycks få en mer och mer omänsklig tolkning.

Den orättfärdiga asylpolitiken i Sverige måste förändras i grunden. Vi protesterar mot att människor utvisas till väpnade konflikter och förtryck och ställer oss bakom Sveriges Kristna Råds krav;

· att Sverige ska vara en fristad för skyddsbehövande
· att asylsökande ska bemötas rättvist och humant
· att Sverige fullt ut lever upp till FN:s konvention om barnets
rättigheter"

Hemma igen och medlem i CPT-kåren

2009-11-03T07:34:00.000-08:00

Efter en hel månad borta, så känns det väldigt skönt att bli hämtad vid Skavsta och skjutsad hem. Tack Pernilla!
Så kallt och så mycket löv som ramlat ner på hela tomten!
Härligt att få sova i min egen säng, även om jag sov gott i sovsäck på madrass på golvet i Friend´s house.
En hel trave med post väntar på sortering.
Det tar lite tid att landa mentalt.
Uppackningen tar sin tid.
Utvärderingen, som gör att jag går igenom och reflekterar över månaden, som jag har bakom mig, igen. Så mycket vi har gått igenom!
Krattar löv. Hjulet lossnar på skottkärran.
Fåglarna har hittat de vissna solrosornas frön.
Hur mycket är jag villig att offra för min egen bekvämlighet?
Frågor, men inga svar.

CPT: Sluta använda palmolja från Colombia!

2009-10-24T13:37:00.000-07:00

Flera företag, bland dem Bodyshop, köper palmolja från företag verksamma i området Las Pavas i Colombia, trots de katastrofala effekter detta får för lokalbefolkningen. CPT stödjer de människorättskämpar som trots att de riskerar sina liv fortsätter driva lokalbefolkningens rätt till sitt land. Se klippet och håll dig uppdaterad på den här bloggen kring vår aktion senare i veckan!

Avslöja myten om den vite hjälten!

2009-10-22T02:26:00.000-07:00

En stor del av vår utbildning har vi ägnat åt diskussioner om vår egen del i förtrycket av olika grupper i världen. Trots all teori jag läst tidigare måste jag säga att jag verkligen blivit omskakad i insikten om de privilerier jag har som vit heterosexuell man. Framförallt genom att gå bortanför teoretiserandet kring etnicitet och genus och istället genom rollspel och praktiska övningar ställas inför min egen brustenhet.

I en övning om konflikthantering hade vi roller som israelisk soldat, palestinier och CPTare vid en checkpoint. Vi började med palestiniern som offer, den israeliska soldaten som förövare och CPTaren som hjälpare, men cirkulerade rollerna så att både palestiniern, soldaten och CPTaren fick vara offer/förövare/hjälpare. Resultatet i alla varianterna blev att offret hamnade i skymundan medan förövaren och hjälparen pratade och argumenterade över hans eller hennes huvud. På så vis utnyttjade hjälparen sitt privilegium för att hjälpa offret på kort sikt, men förstärkte också sitt och förövarens privilegium. De struktuella orättvisorna i de olika rollerna utmanades inte och allt som diskuterades var offret. Inte förövaren och hjälparen.

Här ligger för mig hela utmaningen och radikaliteten i att följa Kristus. Vad Jesus gjorde var inte att ägna sig åt välgörenhet och hjälpa skatteindrivare, prostituerade och utstötta utan att bli en av dem. Att äta med dem. Att dela deras liv. Inte att ge pengar, utan sig själv. Och flytta fokus från offret till förövaren och hjälparen. Till dem är budskapet knivskarpt. Utmana de strukturer som förtrycker och var inte en hjälpare - utan en allierad, en vän.

Traditionellt sett har de människor som åker ut med CPT setts som hjältar som riskerar sina liv för att skapa fred. Inte minst genom de två dödsoffer som inträffade i Irak. Nu håller det till slut på att ändras, genom att man istället lyfter upp de människor som verkligen riskerar allt, som de herdar som för en ickevåldslig kamp söder om Hebron, för att få ha kvar sitt land och det liv de levt i generationer.

Jesus hade ett budskap för de förtryckta också. Ett upprättelsens och förlåtelsens budskap. Och genom vår brustenhet får vi också del av det.

David and Bob as Flamingos

2009-10-20T23:55:00.000-07:00

Promenad

2009-10-19T13:01:00.000-07:00

Ledig dag i fredags! Den utnyttjade jag till att promenera - det bästa sättet för mig att processa saker.

För mig handlar det om att låta kroppen arbeta - i det här fallet att komma in i fotstegens jämna rytm runt Highgate Cemetery och Hampstead Heath - samtidigt som tankarna osorterat tuggar på om det som tagits in under veckan. Så möter känslorna tankarna halvvägs, kortsluter intellektet för en stund och låter processen få resonansbotten i hjärtat och viljan. Låter frändringen bli mer än en omvärdering av åsikter och istället beslut om riktningsförändring i livet. Nya livsmönster.

Vi är här nära det som i kristet liv kallas metanoia - omvändelsen. Den ständigt pågående

Den här dagen - och troligtvis många andra dagar - handlar mina beslut om riktningsförändring om min priviligierade position som vit och man. Vad ska jag göra med de privilegier och den makt som är lagd i mina händer utan att jag bett om den eller strävat efter den?

- Mina fördelar som manlig musiker.
- Min naturliga plats som ledare i kyrkliga sammanhang.
- Det faktum att folk naturligt frågar mig om råd och aldrig märker att jag mörkar svaren även när jag inte kan dem, bara för att jag, som man, naturligtvis "fixar" lösningen.
- De automatiska fördelar jag har som vit europe' gentemot folk med färgad hy.

Allt känns väldigt osorterat, men så långt kommer jag innan jag sätter mig ner för bön i en skogsdunge. Jag bjuder in den Gud som redan - i veckans bearbetning av mina privilegier, i samtalen med de andra i gruppen, i fötternas och lungornas arbete och tankarnas fria flykt - bjudit in sig själv, och gjort sig verklig. Påträngande verklig.

Jag bekänner, omfamnar min brustenhet och min del i ett system av förtryck jag inte skapat men ändå har fördelar av. Jag ber om hjälp att bli en god allierad, en vän som inte suger åt mig beröm för det goda jag gör för "de svaga" utan istället verkar för att styrka dem istället. Göra mig själv mindre, onödig.

Jag gråter. Sitter tyst en stund. Märker att jag längtar hem.

Jag vandrar vidare in i Hampstead. Ett cafe' väntar. Kaffe, cheesecake och lite slöbläddrande i The Guardian. Trötta fötter, men lättare andning. Lättare hjärta.

"Sorry, out of service..."

2009-10-12T12:36:00.000-07:00

Engelsmän är väldigt artiga. När ser vi att svenska bussar eller tåg ber om ursäkt? "Förlåt, jag är inte i trafik".
Igår var det söndag och jag gick ensam upp till den Angliganska kyrkan S:t James klockan åtta, för att fira mässa. Många kom fram och undrade vad jag hette, var jag kom ifrån och hälsade välkommen. Mässan firades i ett litet kapell i anslutning till kyrkan - helt utan musik. Utanför träffade jag fler människor som hälsade mig välkommen, talade om sitt namn och berättade om sina krämpor. Eftersom vi hade ledig förmiddag strosade jag omkring uppe på Muswell Hill, såg en annan ståtlig kyrka, och en vänlig man önskade mig välkommen in. Jag har verkligen aldrig träffat på så mycket vänlig artighet. Gudstjänsten skulle börja 10.30, Musikerna övade, och folk strömmade till. Många kom fram till mig i bänken och hälsade, alla ville veta mitt namn. Psalmtexterna visades på en stor skärm, sångglädjen var stor och atmosfären varm. Jag har nog inte besökt en Baptistkyrka tidigare, så när predikanten avslutat sin en timma långa predikan, kände jag att jag måste gå. Min bänkgranne blev lite besviken, men hoppades att få se mig också nästa söndag. Det är gott om stora kyrkor i området runt Muswell Hill och Highgate. Alla används inte som kyrkor längre, utan gjorts om till teatrar eller rena konsertlokaler.
Idag har vi fortsatt vårt arbete med att fördjupa oss i olika slag av rasism. Mycket har gått ut på att gå igenom vårt eget förhållningssätt, våra egna tankar och beteenden. Med färgade pärlor trädde vi upp ett litet pärlband, olika pärlor för de olika raser, som vi relaterade till. Lite sorgset konstaterade vi att de flesta av våra pärlor var vita. Med en liten grön pärla i slutet lovade vi förändring.
Ska världen förändras, så måste vi ju börja med oss själva.
I kväll har vi firat Thanksgiving med folket på gården och i morgon är en annan dag med nya utmaningar.

Bra ställen att äta på i Northwood

2009-10-08T13:14:00.000-07:00

I går satt jag tillsammans med en grupp vänner och åt en lätt måltid i Northwood, nordöstra London. Halvtorrt pitabröd och druvjuice bjöds. Måltiden var del av en ritual, en gammal tradition av generositet, gemenskapsbyggande, jämlikhet och samförstånd som också väcker minnet av den livsväg som kallas den kristna. Precis så funkar ju våra sociala riter och vanor. Tänk själv: slktkalaset, födelsedagsfesten, firandet av bröllopsdagen, gudstjänster, årsmöten o.s.v.

Dessa handlingar berättar våra liv och formar dem. Dåtid, nutid och framtid möts.

Jag ska förtydliga mig lite:

Dessa måltider är såklart alltid speciella, men den igår var det på ett nytt sätt! Den ägde rum mitt framför ingången till Northwood Headquarter s i London, navet för den brittiska militärens strategiska planeringsverksamhet. En plats där avgörande militära beslut fattas, också för NATO:s räkning. Placeringen av vårt "bord" var sådan att vi blockerade trafik in och ut från basen i drygt en timme och därigenom - om än marginellt - störde Northwoods funktion som är att så effektivt som möjligt lösa konflikter och främja utveckling genom att organisera oskadliggörandet av en part till förmån för en annan. En funktion som en kristen läsning av världen och kristen praktik skarpt kritiserar.

Genom att tillsammans med vänner dela den måltiden och utföra den ritualen, så påmindes jag också om den livsväg som är min på detta vis: En liten grupp Jesusefterföljare som generöst (vi bjöd in närvarande arme'personal och polis!), jämlikt och i samförstånd firar denna måltid kan till och med blockera en plats där våld och död planeras och visa ett annat alternativ!

Kopplingen till Jesu livsväg var tydlig, effekten på nuet uppenbar och något uttrycktes också av en möjlig framtid annorlunda än den som nu i hög grad dikteras av våld och konflikt.

Nattvard och blockad

2009-10-08T01:53:00.000-07:00

För sju år sedan var jag i Kana, i södra Libanon, en av de platser där man tror att bröllopet i Kana i Bibeln kan ha ägt rum. Det var under den festen som Jesus gjorde vatten till vin. Kana är också platsen för ett israeliskt bombanfall år 1996, där bomber träffade en FN-bas där många sökt skydd och 106 civila dog.

Mitt besök i Kana ägde rum under en period av mitt liv då jag kämpade mycket med att finna en väg tillbaka till min tro, och kombinationen av tankar på bröllopsfesten och de bomber som föll, kändes mycket tung. Jag uttryckte det i min dagbok i form av en bön, från en som inte kunde bära att tro. En anklagelse till Gud, ungefär formulerad som:

Gud, du som på den här platsen gjorde vatten till vin, varför ingrep du inte? Varför lät du inte bomberna svepas bort med vinden som ett stilla vårregn?

Jag har burit med mig den platsen under många år. Igår, efter vår nattvard framför portarna till den militärbas som planerar de brittiska bombningarna av Afghanistan, kom bilden tillbaka mycket starkt. Men också vår nattvard inför portarna som ett alternativ, en kärlekens väg. På något sätt fick jag gåvan att få vara med om att ge Guds svar på min egen fråga.

Läs gärna en nyhetsartikel om vår aktion.

Nattliv

2009-10-07T09:42:00.000-07:00

Att sova på madrass på golvet är inget problem om man är tillräckligt uttröttad, men har man ingen väckarklocka så kan tiden spela spratt. Efter en hel dags intensivt jobb, kom vi hem och alla gick direkt "på sina madrasser".
Vaknade utvilad, trodde jag, vände och vred på mitt armbandsur. Fattade ingenting - var klockan elva på natten, så hade jag bara sovit en timma. Var den elva på förmiddagen så hade jag verkligen försovit mig. Jag hade bara sovit en timma! Nästa gång jag vaknade och trodde att det var morgon, så var den bara 2.30. Somnade om och när jag så vaknade kl 5 på morgonen, då gav jag upp och valde att lämna min paulun.
Varför har jag ingen väckarklocka? Jo för att mobilens laddare finns i min borttappade väska, som jag inget vet om. Ingen laddare - ingen mobil!
I lördags kom Zee-Zee, och vi var två som ville vakna i tid - ingen väckarklocka!
Det var mörkt i rummet när jag vaknade, säker på att klockan var sex, gick jag ner och gjorde kaffe. Hurtig gick jag hela vägen tillbaka till rummet för att tala om att det fanns hett vatten nere i köket. Yrvaken tittade min rumskamrat upp ur sin sovsäck, letade fram ficklampan och talade om för mig att klockan är 03.15!! Vi somnade om båda två. Så fick vi låna en klocka, som inte var riktigt säker, men vi satt klockan och den ringde mycket riktigt, men nästan två timmar för tidigt. Då kunde jag inte somna om. Vi har skrattat mycket åt våra väckningsbekymmer, i kväll ska vi göra ett nytt försök med en ny lånad apparat.
Och jag fick just se hos RyanAir att min väska är lokaliserad. Jippiiiiii!
inger

I all hast...

2009-10-05T11:51:00.000-07:00

Länge har planerna på Non-violent utbildningen i England, varit just bara planer och hägringar.

Nu är jag här... och det är fantastiskt!

Under en hel månad ska vi utbildas, tränas i "icke-våld". Eller försöka följa Jesu fotspår och gå den tredje väg, som han gick.

"Inte ta till våld och inte vara likgiltig för människors utsatthet".

Vi startade utbildningen den 1 oktober i London. Jag anlände med RyanAir till Stansted och väntade och väntade på mitt bagage. Det kom aldrig fram. Idag är det femte dagen och meddelandet är det vanliga, ännu har inte min väska hittats.

Lyckligtvis har jag kunnat få låna sovsäck, kudde och pyamas. Vi har vårt nattlogi i Quakker Meeting House, Muswell Hill. Där har vi madrasser på golvet och jag har min lya i ett litet bibliotek. Varje morgon måste vi packa ihop våra tillhörigheter, för att åter packa upp på kvällen. Mina ägodelar är ju inte så många, som läget är nu, men som någon sa, "så här är det för de bostadslösa hela tiden". Vi har ju fördelen att veta var vi får sova.

Dagarna tillbringar vi på London Mennonite Center, en stor slottslikande byggnad, där vi har tillgång till kök, tvätt och en lektionssal. Vi lagar mat, diskar och städar själva. Klockan åtta på morgnarna är det samling före morgonbön, och så fortsätter dagen med få lediga stunder till nio på kvällen. Ofta är vi inte hemma förrän efter tio, det tar ca 30 minuter om man går i vanlig promenadtakt. Highgate är ett väldigt vackert område. Stora vägen går mellan två parker och grönskan är överflödande. Så småningom kommer jag nog att lära mig hitta i omgivningarna. Eftersom mina mediciner fanns i mitt incheckade bagage, har jag fått lära mig hitta vägen till Läkarstationen och Apoteket. Tunnelbanan går inte så långt härifrån och det är gott om dubbeldäckare, så man tar sig lätt ner till Centrala London.

Vår grupp är inte så stor, hade vi varit färre så hade nog aldrig den här utbildningen blivit av, utan vi hade fått rest till Chicago, där CPT har sitt huvudkontor.

Vi är, förutom Linus och Andreas, Marius från Holland, Christoffer från Hamburg, David från USA, Peter och Bob från Skottland. Jessica och Tim är våra ledare under hela kursen, därtill kommer för kortare tider Sylva, Zee-Zee och Matthew, som lärare i olika ämnen. Doug Pritchard, direktor för CPT, dyker upp i mitten av månaden.

Lördagen ägnades åt "Trauma och självhjälp", något som vi alla har erfarenhet av från vistelser i Palestina/Israel. En mycket värdefull dag!

Igår kom Zee-Zee och Matthew och vi har nu i två dagar förberett oss på hur det är att göra en fredlig demonstration. Hur är det svårast för poliserna att bära bort en demonstrant? England har lite större erfarenheter från protestaktioner och vi har fått se prov på olika metoder, för att genomföra en lyckad aktion.

Vad händer om man blir arresterad? Vi har blivit ett väl sammansvetsat gäng och trivs väldigt bra tillsammans, vilket är nödvändigt när man lever under enklare förhållanden.

Hoppas att du vill fortsätta att följa vår inre o yttre resa.

Processer

2009-10-02T13:47:00.000-07:00

Ar helt slutkord efter en grymt intensiv dag med fullt program sedan i morse. Det kanns jattespannande att fa dela tankar och tro med manniskor med sa vitt skilda bakgrunder i en miljo som uppmuntrar olikhet. Hittills har mycket av vara processer handlat om att fundera kring hur vi bygger en konstruktiv grupp och kan hitta ett religiost sprak som inte begransar och trycker ner manniskor.

Sitter just nu i ett bibliotek pa Mennoniternas center har i London, som ar alldeles fullt av litteratur kring kristendom och fredsarbete. Undrar varfor sa lite av fredskyrkorna syns i Sverige...

Att avväpna sig själv

2009-09-29T02:44:00.000-07:00

Just nu gör jag de sista förberedelserna för att åka till London och CPTs utbildning för att kunna delta i fredsarbete runt om i världen. Inför vår resa har vi fått i uppgift att förbereda oss genom att läsa litteratur och genom att samla våra tankar kring våra liv, vår tro och vårt engagemang för en bättre värld. Och om icke-våld.

De senaste åren har jag funderat mycket på hur tro och engagemang hänger ihop. Någonstans tror jag att det spelar mindre roll vad vi väljer att göra så länge vi vågar låta oss drivas av kärlek till andra människor, så länge vi har en nyfiken öppenhet inför alla människor vi möter, och lyfter fram andra istället för att själva behöva stå i centrum. Gandhi uttryckte det som att våga tro på och söka sanningen satyagraha (ung. ”trohet mot sanningen”). Det är mod för mig – för då blir vi också verkligt sårbara. Det är mycket svårare än att göra det som syns och som andra uppfattar som modigt.

Trohet mot kärleken och sanningen, det jag som kristen kallar att följa Jesus Kristus, kostar kanske allra mest i att vi får syn på hur lite vi själva kan göra skillnad, våra misslyckanden och våra rädslor. Hur hopplöst det kan kännas att ens försöka. Men det ger också öppenhet för en kärlek som bär oss oberoende av vår otillräcklighet. Det hjälper oss att kunna mötas i en gemenskap där vi bär varandra.

Helt avgörande för att kunna göra skillnad tror jag att vår vilja att lyfta fram andra är. Det har jag inte minst sett i vårt arbete i Rädda Barnen genom den kraft det innebär att ge barn och unga själva redskap att vara med och förändra. På samma sätt handlar arbetet inom CPT att lyfta upp de som gör det verkliga fredsarbetet, vare sig det är israeliska och palestinska fredsaktivister eller människorättskämpar i Colombia och Irak. Som min vän Nasser som nyligen blev utsatt för våld.

Det handlar också om att stå på de förtrycktas sida. Och att våga lyssna på sin egen ilska över orättvisor. Jag tänker ofta på de palestinska barn som av israeliska bosättare utsätts för stenkastning och misshandel på sin skolväg. Är det galenskap av mig att följa med dem på vägen om jag kan? Eller att inte göra det?

Jag hoppas att du som läser det här vill följa med på min, Andreas och Ingers resa under oktober, liksom framtida uppdrag, och ge oss dina kommentarer och funderingar! Jag ser också fram emot många spännande samtal när vi kommer tillbaka. Bjud gärna in någon av oss att föreläsa!

Mitt engagemang i CPT är trots alla mina tvivel och rädslor ett experiment. I att våga tro. I att låta min kärlek till andra få kosta, trots det smärtsamma i att bara använda ordet kärlek och trots min egen oförmåga att älska. Tur att jag inte behöver göra det här ensam!